Krönikor på Lajv-Norrland:
Den ensamma anden, Gnorks berättelse

[ Tillbaka till krönikor ]

Jag är en mycket gammal och ensam ande, varför jag är ensam? Det har jag ingen aning om, de allra flesta andar har älvor som vänner genom större delen av deras "liv" men jag fick ingen sådan vän. Med tiden hade jag lärt mig att leva ensam ända tills den där, vad var det nu de kallade det, festen så var det. Under den första dagen då alla människor anlänt så lyckades jag se att de hade med sig barn, barn är ju lekvilliga, kanske de ville vara mina vänner? Men just som jag tänkt att gå och prata med de små så hände något underligt... Jag hade just kommit ut ur mitt träd där jag tillbringat någon timme eller två så hörde jag hur någon ropade förgargat på en annan, människa troligtvis. Då hände det omöjliga, jag hörde hur den de letade efter skrattade. Nu tycker ni att alla skrattar men detta skratt var helt enkelt annorlunda. Det var som om mina innersta önskningar hade blivit sanna skrattet påminde mig om ett älvaskratt som jag hört i min ungdom, kunde detta vara min lekkamrat, min älva? Kort därefter så såg jag hur någon lurpassade på mig, tyvärr fick jag ingen riktigt bra bild av den personen. Dagen gick och skrattet hördes inte lika klart men en underlig känsla hade väckts i mitt innersta väsen en känsla jag trodde mig vara okapabel att känna. Jag kände glädje för den allra första gången, sann glädje inte skadeglädje utan riktigt sprängade lycka. Så jag bestämmde mig för att ta reda på vem som skrattade så vackert. - Nå, tänkte jag jag tar reda på vem det var snart, skall bara titta till och se om trollen vaknat. Men de sov fortfarande men visade tecken på att vakna. Just då hörde jag skrammel och skrik. Så jag skyndade mig åt de hållet bara för att finna att ingen var där. Lite senare så fann jag två stycken illvättar som tydligen letade efter någon flicka, då förbjöd jag de två att skada eller ens gå nära barnen. Jag tror att det gick vad människor kallar för "natt" innan jag kom mig ned till graven av den som de kallade kung. Där såg jag en man som kom gående, han verkade ganska skärrad, sedan kom en liten flicka som inte verkade vara så speciellt rädd för mig, mannen å andra sidan verkade rädd å flickans vägnar så jag sövde snabbt ned honom. Tyvärr så blev effekten oväntad då flickan sprang iväg. Så jag väckte mannen och gick för att sova på mossan lite längre in. Då kom flickan bara efter ett litet tag så jag tog med henne till mitt träd ochh visade min skatt (skatten som består av liv, kottar och sådana saker), där gav jag henne även ett mycket gammalt länkat armband. Hon gick sedan hem och jag blev åter ensam, lite senare så träffade jag på en jägare som blev lite rädd för mig men det visade sig att hon började lita på mig så smått (kan bero på myrorna som bet henne), jag prövade henne genom att ställa två gåtor som hon tyvärr inte klarade. Hon fick ialla fall gå, resten av dagen blev ganska lyckad, trollen vaknade och var mycket glada så då blev även jag lite glad. Men sedan kom det upp tre personer till mig och började att ställa krav på skogens folk, har ni hört något sådant? Så jag lovade de enbart att jag skulle göra mitt bästa för att se till att ingen skadades och de lovade samma sak. Sedan så gick jag och ett trollen och lade oss under en bricka av skinade metall. Någon tog dock bort den medan vi sov. Den var nog ändå inget att ha så vi bestämmde oss för att gå upp mot mitt träd för att vila lite ifred. Väl där så såg jag de två illvättarna, strax efter det att jag sett de två så kom en magiker och frågade om jag sett flickan eller illvättarna. - Nej, svarade jag och skickade honom på villovägar. Sedan så såg jag hur någon stod vid mitt träd så jag skyndade mig dit och fann flickan, det verkade som om hennes bror (den skärrade mannen) hade slängt bort min gåva, så jag gav henne mitt bälte. Hon bad mig om att skicka bort de som letade efter henne, förblindad av hennes skratt och hennes älvalika sätt så gjorde jag detta, jag skickade alla sökande på villovägar över en ravin och sedan då de kom tillbaka så skickade jag tillbaka dem. Sedan så kom hennes bror och sökte henne, och jag hade lovat henne att hon skulle få stanna så länge hon önskade, hon hörde till och med vad trollet sa! För att då få bort honom (alla började bara komma närmare) så lade jag en förtrollning över honom att han sett sin syster flyta nedför älven, detta då för att få honom att sluta leta. Sedan såg jag honom inte mer. Nästa dag så blev jag ensam igen, kanske hade jag inbillat mig alltihopa, men när jag reste mig så såg jag hur min skrud var vid och luftig. Hon hade kvar mitt bälte... Nästa gång hon kommer, till nästa gång skall jag ha listat ut hur jag skall locka fram älvan i henne. Då kan hon stanna i tid och evighet. Nästa gång.....

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

5/25/2001 (3 dagar)
Fenix
utanför piteå

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Thomas Jonsson , carmon@websidorna.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com