Krönikor på Lajv-Norrland:
Sagan bakom lajvet Folktro.

[ Tillbaka till krönikor ]

Den berättelse jag nu skall berätta för er kan låta som en saga, men det som har skett är i allra högsta grad verkligt, det finns några som överlevt och kanske i guds mening för att kunna varna andra.

Vår historia börjar innan vår tid, en gång för länge sedan i ett torp i skogen där en kvinna födde ett barn. Kvinnan kände stor oro för sig själv och för barnets skull, då skörden slagit fel och hon inte förstod hur de alla tre skulle kunna klara vintern.

Hon gick då till sin make med sina farhågor och även han kände en gnagande känsla av vanmakt. Ni måste alla förstå att detta var andra tider och att dessa arma människor i den lilla stugan inte kände att de hade någon annan utväg. Så med tungt hjärta gick mannen dagen därpå djupt djupt in i den mörka skogen, dit han visste att ingen människa frivilligt färdades. Långt där inne fann han något som kunde hjälpa dem. Så med stor förtvivlan och för sin fru och barns skull så slöt han där djupt inne i de mörka skogarna, ett avtal som skulle rädda dem ur svältens nöd. Ett avtal som han sedan skulle få betala dyrt i silver, 24 år ifrån då.

Med sig hem ur skogen förde han så tre stycken kor, som inte var som vanliga kor. De gav mer än tredubbelt så mycket mjölk som vanliga kor och människorna i det lilla torpet kunde så sälja av en del till granngårdarna. Korna verkade leva på vatten och luft men växte sig ändå feta och trinda. Avtalet som de hade ingått med varelserna i skogen räddade dem sålunda från svält och nöd. De kunde även dryga ut kassan genom att sälja sina andra kor.

Året därpå dog dock det lilla barnet i feber och sjukdom, kvinnan och mannen kände en enorm sorg då de gärna ville ha många barn, men hur de än försökte så ville det sig inte för dem och fick heller då inte några andra barn. Åren gick och de kände oro för att de visste att snart var räkenskapens dag där och ett skålpund silver skulle betalas.

Så en mörk kväll om hösten, när det stormade utanför och det gnisslade oroväckande i fönsterluckorna som stod och slog lite så hörde de ljud ifrån skogen. Hesa väsningar av icke-mänsliga röster. Människorna i stugan försökte först slå ifrån sig tanken på det avtal som de hade ingått och ville behålla sina silverpenningar för sig själva. Varelserna kom då närmare och väste mer argt och upprört, de språkade sinsemellan på sitt sällsamma tungomål och bankade sedan på torpets fönsterluckor och väste om avtalet och pengarna som skulle drivas in. Mannen och kvinnan tittade skräckslaget på varandra, de hade inget val, de måste ge varelserna silvret, annars skulle varelserna ta en av dem istället.

Så de lyfte på lönnluckan i golvet och tog upp en skinnpung fylld till bredden med penningar i silver och slängde denna ut från dörren så att den landade en bit ifrån huset. Varelserna var då genast där och plockade upp den och de kunde sakta höra hur de hesa rösterna tonade bort i vinden och blev mer och mer avlägsna.

Så levde mannen och kvinnan och samlade sig silverpenningar och levde ett gott liv i torpet trots att de var barnlösa, de kunde glädja sig åt granngårdarnas unga som då och då tittade förbi och lekte en stund kring deras gård. Så blev de äldre och åren gick förbi dem i en allt snabbare takt. Så en natt hörde de åter hesa röster utanför som krävde betalning. Nu blev både kvinnan och mannen arga, de hade redan betalt menade de på, inte kunde de väl tvingas att betala för alltid? Sålunda vägrade de att svara rösterna som uppmanade dem att lämna ut silvret som förra gången. Även varelserna utanför blev mer och mer upprörda men gick sedan sin väg ifrån torpet, utan betalning.

Senare på natten hörde de i stugan dock åter snabba fötter utanför och kunde så se hur ladugården fattade eld och hur någonting snabbt sprang därifrån. Mannen tog järnsaxen i fast hand som skydd mot oknytt och rusade sedan ut för att försöka rädda djuren från branden. De stod och trampade och råmade och när mannen band lös dem rusade de ut från det brinnande huset. Det var en lykta som ramlat ner och fått halmen på golvet att brinna. Men då han sett varelsen springa därifrån så förstod han att detta inte varit en olycka. Han svor då eder över dem och spottade på marken, sedan hämtade han silvret som de samlat ihop och lade det åter på marken utanför stugan. Varelserna utanför knackade så på stugan i mitten av natten, betalningen var inte nog. Om inte mannen och kvinnan kunde betala mer skulle de ta en av dem. Mannen och kvinnan höll hårt i varandra och sov inte mer den natten. Varelserna krafsade in genom öppningar de fann i väggen och frågade vad de hette och vem de ville att de skulle ta först.

Kvinnan sade då att hon hette Elsa och bedyrade samtidigt att de inte hade mera penningar just då, men slängde ut ett silverhalsband hon velat spara åt dem och med det lät de sig nöja. Varelserna rafsade till sig silversmycket och sade att det fick gå för den här gången men att nästa gång krävde de full betalning. 48 år hade sålunda gått och både mannen och kvinnan började bli mycket gamla, de kände sig lugna, för det skulle nog inte bli någon fler inkassering. Mannen byggde en inhängnad för korna, som nu fått en kalv, lika fet och välnärd som de andra korna och mannen och kvinnan klarade sig bra på detta.

Kvinnan som var några år äldre än mannen började så sakteliga känna av årens tyngd. Trots att de hade det bra där i stugan så kunde hon inte leva för alltid. Hon blev svagare och stod inte emot sjukdom så bra längre. Så när vintern kom så bröt en feber ut och hon blev blossande varm och kall om vartannat. Så en vintermorgon när mannen var ute för att hugga lite ved så dog hon där hon låg i deras säng. I handen höll hon den lilla klänning som deras barn haft en gång för länge sedan, kvinnan hade sparat det all denna tid. Mannen förstod hennes sorg över sin ofrivilliga barnlöshet, de hade haft allt utom ett barn. I mannens ögon fanns en vetskap som han hela livet dolt för sin hustru, att dricker man av trollkornas mjölk, blir man oförmögen att få fler barn. Detta hade han aldrig berättat, istället låtit henne nära hoppet om att de kunnat få fler barn.

Mannen stod länge tyst och såg ner på henne där hon låg. Sedan tog han det viktigaste av vad han ägde, han lösgjorde så försiktigt det lilla klädet från kvinnans knutna händer och gick sedan ut ur stugan och brände allt annat han ägde. Marken var kall och frusen och det var den enda begravning han kunde ge henne. Han gick sedan själv till deras bagarstuga en bra bit bort och bodde där vintern igenom och många år som kom efter det, kornas mjölk höll honom konstigt nog vid liv. Men så en vår när tiden för avtalet för tredje gången närmade sig gick mannen ut i skogen för att aldrig mer komma tillbaka. Korna släppte han ut ur hagen så att de skulle finna sig sin väg hem långt långt in i den mörka skogen. Själv gick han ut i dimman och kanske bleknade han bara bort där ute, ingen vet vad som hände. Kanske tog älvorna honom.

Här där denna saga slutar börjar en annan saga. En saga om några nybyggare som fann sin väg till stugan av olika orsaker. I trollens ögon gällde avtalet fortfarande, när man sluter ett avtal med dem gäller det för Evigheten,

och De hade en skuld att inkassera.




Detta var bondmoran Ragnhild Egilsdotters förståelse av vad som lett fram till de händelser som sedan utspelade sig. Ni som läst detta bör även läsa krönikan som skrevs i brevform under lajvet av studenten Erik ifrån uppsala till hans fästmö Karin. Obs! kommer snart. ;)

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

8/30/2002 (3 dagar)
Arrangör: Mattias Lind
Botsmark, några mil ifrån umeå.

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Helene Öhman , rymdmonstret@hotmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com