Krönikor på Lajv-Norrland:
Rövarnas Tid - En konungs berättelse

[ Tillbaka till krönikor ]



Kung Efraim Handfast
Detta är historien om hur Kung Efraim blev tvungen att röja upp en liten håla i vildmarken från rövare och annat pack. Anledningen till detta var helt enkelt att han råkat lova en hovdam att han skulle rensa upp den byggd hon kom ifrån. Kungen tyckte nog att han behövde på annat håll under denna tid men det visade sig tillslut att han verkligen var behövd även här. 

Följet anländer
Jag (Efraim) anlände med 3 av mina trognaste män till en farofylld trakt en sen lördagkväll. Vi blev väl bebötta av värdshusvärden som verkade vara väl förstådd i hur man behandlar en kung. Väl inne på det varma värdshuset visade Värdshusvärden var vi skulle bo genom ett litet fönster. Mycket bra. nära till värdshuset! Det skulle nog Jonatan och Berek gilla. Mina 2 främsta soldater är nämligen lite av mjödtunnor dom själva. Tey är av lugnare typ och är alltid bra att ha med. Han är alltid på sin vakt och det kan vara tur när de andra vakterna börjar bli druckna.
En första trevande försök
Innan middagen bestämde vi oss för att gå en sväng och prata ostört då vi har sett hur byggden ser ut på ett ungefär vid det här laget. Mitt följe såg ut på följande sätt. Längst fram gick Knekten Jonatan och Kaptenen Berek sida vid sida. 4a fot bakom dom gick Jag i mitten. bakom mig gick Egon, min Page. Egon bar hela tiden mitt guldbekantade 2handssvärd. bakom Egon gick Nora och Liv på ett led. Nora är fru till Jonatan och liv är Noras yngre syster, sist gick Tey. Tey hade uppsikt över hela följet samt bakåt och åt sidorna hela tiden. Så långt vi gick fanns det dock inga rövare i skogen. vi gick dock längs landsvägen men inte vågade dom sig på oss.. kanske skrämdes dom av vakternas enorma normandiska sköldar, eller var det blotta åsynen av Mig som gjorde dem oförmögna att handla. På Dessa frågor kan jag ej svara.
Mötet med bygdens folk
Väl tillbaka såg vi till att hålla ögonen och öronen öppna. Ty vad som sägs i byn speglar ofta skogarna ikring som Berek brukar säga. Det enda vi kunde fastslå var att de flesta i bygden inte hade alla får i hagen. Ta fiskaren tillexempel, denna man försökte fiska med en träbit och kom tillbaka med en kotte och sa att han fått napp. Vad som gjort honom så galen kan jag tyvärr inte heller spekulera i men det var inte bara han som var underlig. Lagkvinnan Margot anlände sent på kvällen och jag hyste stor förväntan för att hon skulle kunna ge mig bra tips inför mitt letande. Men vad jag misstog mig. Lagkvinnan var nog den tokigaste av dom alla. Jag började nu förstå att denna byggd nog hade en hel del problem. Lagkvinnans närmaste man, Ölkaj verkade dock ganska klipsk men han talade hela tiden i gåtor och lämnade aldrig raka svar, Därav mina misstankar mot denne man. 

Den konstigaste mannen i denna byggd var dock fiskaren som jag nämde tidigare, han hade en underlig sång för sig och verkade inte helt vid sina sinnens fulla bruk. Denne man blev dock utnämnd till KUNGENS personliga fiskare efter senare bravader som jag snart ska förtälja om.

Det fanns även en annan man i denna byggd som jag redan från början var helt säker på att han var en rövare. och det var en man som kallade sig .... Han bar ett stort 2-handssvärd och bugade knappast i onödan för Konungen. Detta gjorde mig djupt misstänksam mot denne man. Senare skulle det dock visa sig att jag haft fel. Denne man var en av de tappraste kämparna på min sida när jag väl mötte rövarna i ett fältslag som saknar motstycke. Detta ska jag berätta mer om i slutet på denna historia... Förövrigt hände det inte mycket den här natten. Ingen i byn verkade veta av några rövare i trakten och jag frågade Margot strängt varför hon kallat mig. Var allt detta i onödan? Margot tittade förskräckt på mig och sa att det givetvis fanns rövare att göra sig av med och att jag nog skulle möta dom snart. Ölkaj höll förståss med.

Första vedklabben
Natten hade förlöpt lugnt och vakterna var utvilade. När jag steg ut för att gå och äta frukost hittade jag en vedklabbe med en ritad hängd kung på. Detta gjorde mig förbannad till bristningsgränsen.. jag tvingade upp alla soldater och bad dem rusta sig... Nu bar det iväg in på värdshuset där jag förklarade alla i bygden som oduglingar. Jag utlönte även en belöning på 20 gadd för den som kunde säga vem som gjort det. det visade sig sen att det var en svartklädd man som smugit omkring i vårat läger. han var igenkänd som en jägare som bodde i skogen i närheten. Hela vaktstyrkan gav sig genast till hans läger med Ölkaj som visade vägen. Väl framme hittade vi direkt den som passade beskrivningen. Han fördes tillbaka till byn för en rättegång.
Rättegången
Då bara en luffare och den skumma vandraren hade sett honom i byn var jag tyvärr tvungen att släppa denna lilla man från rättegången oskadd. Jag visste dock att det va nått skumt med han och hans följe som uppgav sig för att vara jägare. Inte ett enda byte hade jag sett i deras läger, inte en enda bågeheller. Men som sagt. Ingen klev fram och sa att de sett honom göra dådet som bara kunde straffas med döden.
Ett dopp i forsen
Attle, värdshusvärden ville gärna ta sig ett dopp i forsen tillsammans med några andra från byn. jag skickade med Berek som beskydd till dessa män. När dom kom tillbaka berättades det för mig att dom blivit krävda på vägtull av 3 rövare. Dessa 3 män hade givetvis blivit drivna på flykt av Berek som inte räds några rövare, hur många dom än må vara.
Stridsklara
Nu gick följet ut igen och denna gång bar det av till forsen. Samma formation som förut. samma som alltid. 2 vakter fram och en bak. När vi kom fram till platsen där Berek hade blivit överfallen var rövarna borta. Troligen låg dom i någon grop och grät för sina liv när dom hört hur kungens män kom rustade för konfrontation. På vägen tillbaka mötte vi dock dessa män mitt på vägen. Vi bad dem genas följa med och dom var alldeles för fega för att ens våga säga emot.
En snabb rättegång med brännmärkning som följd
Väl tillbaka kontrollerade vi med de vittnen vi hade i byn om det var rätt män vi hade hämtat från skogens mörker och visst kände Atle och de andra igen dessa män. De var dock inte kända i trakten för tidigare röverier, Iof kunde jag inte fråga Margot som var spårlöst försvunnen men Ölkaj sa då att så var fallet. Straffet i för röveri i mitt rike är som alla vet brännmärkning vid första gången och döden är det enda straff man kan få vid andra röveriet man ertappas med. Dessa tre män brännmärktes alltså och kastades sedan tillbaka ut i skogarna.
Natten föll
Intet med hände av vikt denna kväll. Jo det hände sig iof att Berek tog sig en piga som han än i dag har som sin fru vid hovet där han numera bor och jobbar som tränare av mina nya rekryter. För att bli av med Margot och Ölkaj från bygden hade även dom blivit lovade att följa med till staden med oss. Vid det läge som rådde tyckte jag det var bäst att placera en av mina vakter inne på värdshuset. Vi hittade nämligen fler vedklabar lite här och där i bygden.
Överrumplade
tidigt på morgonen väcktes jag av ett gäng rövare som jag sett smyga omkring i bygden tidigare. dom tvingade oss att ligga kvar där vi låg och inte göra nått.. dom tog nästan alla våra vapen men missade ett kortsvärd och en dolk. när dom sakta backade ut ur stugan flög Berek upp lika fort som en Varg anfaller ett byte.. ett två tre slag hade rövaren i sin kropp innan han ens han se varifrån han blev anfallen. Blod sputade ned hela vårat lilla hus och rövaren föll död ned utanför i hemska skrik och plågor.
Instängda med våra öden
Vi barrikaderade in oss och började sätta på oss våra brynjor och förbereda oss på att dö. Jag var nämligen fullt besluten om att jag tänkte storma dessa män innan dom lämnade bygden med allt vi ägde. Utanför hade Atle, Sten och Tey lyckats ta sig ut från värdshuset och höll stånd vid kortsidan av detta. Detta gjorde rövarna lite förbryllade, dom visste inte riktigt var dom skulle vakta och vem som var farlig.
Förädaren
Nu kom Ölkaj fram från skuggorna och började plocka på sig massor av vapen och ställde sig på rövarnas sida. FÖRRÄDARE skrek jag och Berek rakt ut. Berek svor här en ed att Ölkaj skulle dö först. Att jag var villig att hålla med om att denne man nog förtjänade döden mer än alla andra i trakten kunde jag inte dölja, men hur skulle detta gå till? Berek är iof känd för att gå bärsärk och lösa sin uppgift genom blodbad som jag knappast kan berätta om här. Han skulle dö iaf, Ölkaj, förädraren.
Blodig strid
När läget kom stormade jag , Berek och Jonatan ut ur stugan och in i en av de blodigaste striderna i mannaminne. jag hade försett mig med en filt och dolken och jag bar min ringbrynja och huva. Filten använde jag för att avvärja ett hugg genom en rörelse som gjorde att manteln skymde sikten för den stackars rövare som fick sin hals avskuren av min dolk. Jag fortsatte genom bariären av rövare och fram till Attle, Sten och Tey. Berek gav sig genast på den lytte Ölkaj. Han högg mot honom som en besatt människa, aldrig har jag sett honom vildare än denna dag. Ölkaj skrek att han var kungen trogen men Berek lyssnar inte på förädlare och nedgjorde honom mitt på gårdsplanen. Striden fortsatte och horder av rövare anföll oss i vågor. Nu fick jag mig ett kortsvärd som jag slogs med ett tag. Mina kämpar Berek och Jonatan låg båda sårade på marken sen dom sett till att jag skulle klara mig genom horderna av rövare oskadd. Tillslut lyckades jag dräpa mig fram till mitt guldbekantade 2handssvärd och det var här striden vände. Nu var även rövarnas enda ledare dräpt och dom rörde sig som en flock får framför våra vapen. Vem var denne ledare då? Jo det var den där neslige luffaren igen, skulle ha dräpt honom när vi hade honom i rättegången. Han var lika skyldig som drängen som kommer från höskullen med pigorna.
En förädares bedjan
När jag föste iväg en hord rövare från den skadade Atle som låg mitt på vägen hörde jag en väsande röst. Det var Ölkaj som ifrån ett mirakel fortfarande levde efter de många hugg som Berek hade givit denne man. Han väste till mig att han var kungen trogen och att jag skulle släpa honom till de sårade. Jag höjde mitt jättelika svärd och delade denne man på mitten. Om denne man var mig trogen får jag nog inte veta förrän min tid är slut, ty han dog där på gårdsplanen, delad i två av kungens svärd. Under den långa striden räddades mitt liv flera gånger från oväntat håll, mannen som jag tidigare trott var en rövare hade stått vid min sida under striden och vaktat min rygg. Hans 2handssvärd var alltså av godhet rent. Denne man fick efteråt tillbaka sin adelstitel och sitt slott som han blivit i fråntagen då jag insåg att detta var en rättskaffens man som man kunde lita på. Även andra män stred och föll för mig i byn. T.o.m. fiskaren hade tagit till vapen och kämpade vid kungens sida, iof så blev han skadad lika fort som han kom dit, men han kämpade tappert i den korta tid han var vid min sida.
Likbål
När vi dräpt större delen av alla rövare och de sista flytt in i skogen la vi upp alla i en hög på gårdsplanen. innan vi eldade upp dessa män ville jag förvisa mig om att trakten var tom på rövare så jag skickade efter bud till de rövare som var kvar att dom kunde hämta sina sårade om dom lämnade sina vapen. Efter en kort tid kom 2 rövare tillbaka för att hämta sina vänner. när dom kom fram till högen av män insåg dom att ingen levde och när dom hörde mig uttala deras dödsdom så förstod dom att kungen ALDRIG förhandlar med rövare. Nu låg alltså alla traktens rövare i en hög på gårdsplanen och brann. Den förskräckte Margot kom fram till mig och frågade varför vi dödat Ölkaj och jag förklarade för henne att han var en förrädare och att han hade fört henne bakom ljuset. Den stackars Margot, hon hade litat på honom som sin högra hand, även om hon inte visste skillnaden mellan höger och vänster. Efter detta såg vi inga fler rövare i trakten och de sårade fick tid att hela sig innan vi lämnade trakten. Margot följde med hem till Konungens stad och Jonatan, Nora och Liv blev kvar i byn. Jonatan tjänstgör än idag som Lagman i denna by.
SLUT på lajvet!!
LAJVET SLUT! Det här var helt klart den roligaste roll jag spelat. Jävligt svårt att vara kung.. men det var helt klart en upplevelse.. och det var ALLA ni andra som gjorde det till en så jävla bra upplevelse för mig.. tack tack tack....
Offiga reflektioner på Rövarnas tid
Som jag sagt tidigare. helt klart den bästa roll jag spelat. Roligast roll alltså. Var en otrolig känsla att tycka att man gjorde allt rätt. Efter lajvet visade det sig dock att kungen hade gått på många nitar. Tex så blev han av med en skatt han var lovad som fiskaren snodde. Han lät en Rövare få tillbaka sin adelstitel då han tyckte han kämpat hårt för kungen, Detta hade han givetvis gjort för att han ville bli av med det andra rövarbandet. Han tog med den oduglie Martot till staden, det må ju vara då hon inte dög vidare till lagkvinna, men när Margot skulle komma var hon tvungen att ta med sig sin örtakvinna. 

Denne Kvinna var Rövardrottning och detta var nog inget lämpligt yrke att släppa in i kungens stad:). Vidare så Dödade ju kungen som tidigare sagt Ölkaj. Ölkaj var på Kungens sida, det var tom han som hade fått kungen till trakten. Ölkaj var iof även ledare för tjuvgillet så han fick väl ändå det han förtjänade.


Summan av kardemumman.. kungen var oduglig... fast han vet inte om det själv:)...

än en gång.. TACK FÖR ETT BRA LAJV:) THE END

(2000-06-10 lycksele)

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

6/10/2000 (3 dagar)
Vargarna
Lycksele

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Zakarias Persson , zacke@warriors2.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com