Krönikor på Lajv-Norrland:
Från Morea till Fastlandet...

[ Tillbaka till krönikor ]

Det var med viss sorg och glädje jag fick budet om att vår väna drottning Nyara av ljuset beviljat mig och min unge son att lämna vår trygghet på Morea för att fara till fastlandet och tillbringa en tid i Konung Jerker den Hederliges borg. Föga kunde jag då ana att det skulle te sig så illa som det gjorde. Redan de första dagarna på fastlandet började jag sakna tryggheten hemma på ön, Sakna den ljuva doften av de döende blommorna, sakna värmen och renheten vår luft i alla mina år låtit rena mina och mina fränders lungor. På fastlandet låg dock luften så tung, nästintill kvävande av allt hat, all död. All sorg som tycktes så öppet ligga där vilandes i de dödligas spruckna blickar. När vi så vandrade igenom Skandars en gång så stolta skogar kan jag inte motsäga mig att mer än en tår föll från mina ögon för att i brännande vemod dö invid mina läppar. Dock var detta endast en försmak på bitterhetens galla vi skulle få kännas vid. När vi så äntligen, efter all denna tid lyckats äntra konungens salar fann vi den tom, Mina kära fränder fann detta sannerligen besynnerligt och nästintill en skymf gentemot vår ädla drottning. Men om sanningen skall fram såg jag detta som ett utmärkt tillfälle att undersöka slottet närmare. För någonting fanns där, Det luktade. Stickandes i mina sinnen. Halvblod kom jag snabbt fram till. Två unga halvblod var vad jag fann, båda arbetandes i köksregionen tillsammans med än mer besynnerligt en dvärg. Nåväl, Jag kunde väl intet se detta annat än som en god gest från Konung Jerker med tanke på de vakandes Orons Tider som vi trots allt vandrar i. Då äntligen den gode Konungen från sin jakt behagade komma i sällskap med den väna Drottning Sol-Rind kunde man intet annat än falla i respekt för deras blotta uppenbarelse. Maten som hans godhet Jerker bjöd oss på var i sanning något att efter vår långa resa njuta av, Även om den så abrupt blev avbruten av att fyra gestalter så mörka släntrade slottet, Så vackra var de… De mörka. Våra fallna kusiner som jag kanske borde aktat mig för men så ljuva fann jag deras uppenbarelse att jag intet annat än förstummat kunde beundra dem på avstånd. Likväl fann jag även vår storhets Ärkemagiker Laran`ya av ljusets lärling Elandir av de svarta alverna i sanning intressanta. Nästan lika märklig var hans svarta hud som människorna hade tappat sina spetsiga öron och istället havade runda som björnar. Nåväl, kvällen förflöt dessa märkliga avlägsna fränders närvaro till trots. Då hungern även på min unge son tärde och jag fick giva honom det han önskade inne i köket utanför hörde jag rop på vakter men lade ingen större notis till detta då jag helt förirrat mig i min sons vackra ögon så blå som endast hans fader kan hava, Med tankarna på min älskade och sonen överlämnad till barnpigorna steg jag ut ur köket endast för att möta min älskade vän Nilean gråtande falla i mina armar, snyftandes de ord jag aldrig kommer kunna förstå, och än mindre acceptera. Nyara är Död. Vår drottning hade fallit för ett illdåd utan dess like, sorgen , aldrig har jag väl fått känna dess giriga klor slita i min kropp. Aldrig har jag väl kunnat fälla tårar utan att känna dem rinna nedför mina kinder. Jag vägrade, vägrade förstå. Vägrade tro. Medan misstankarna i hovet tätade allt mer kämpade jag och Nilean i vemod för att få kontrollen åter över våra känslor. Estelarion, vår gode vän och följeslagare verkade helt ha tappat greppet om verkligehten. Vreden låg ack så blottad i hans blick och om sanningen skall fram så tror jag nog att han skrämde oss båda en aning, Likväl var vår sorg och oro störst får vår älskade Yoran, Tanken på att han var försvunnen så strax efter Nyaras död fick mig att vilja skrika. Skrika ut all sorg men nej, vi dansade. Dansade länge länge till musikernas glada visa. Även om det måhända kändes aningen bisarrt så var det likväl en för oss lättnad. Då Yoran, prinsen som nu är vår konung väl äntrade rummet var det som om en sten föll från mitt bröst. Gudinnan hade varit oss nådig nog att föra han tillbaka till oss i livet, rädslan att han skulle ha tagit sitt liv av daga var outhärdig. Förhöret kom strax därefter, då våra magiker lade en sanningsbesvärjelse över våra mörka kusiner i hopp om att finna mer klarhet om vad som kunde tänkas ha hänt denna ödesdigra afton. Men inget svar fick vi mer än att de hade planerat mordet men någon annan hunnit före. Mördaren var fortfarande lös. Natten kom, Och trots händelserna lyckades vi somna, om än jag intet kan tro någon av oss sov så gott som vi önskade efter den långa färden så var sömnen vi fick oss tacksamma. Dagen därefter var det mycket som hände, mycket på ack så kort tid. Hertiginnan som jag intet uppfattade namnet på hade blivit påkommen att tillge kökspojken sin titeln som hertig efter sin avlidne make. Förmodligen endast för att själv få behålla ansiktet och inte förlora sin egen titel, Ett mycket allvarligt brott förvisso. Men likväl kunde jag intet klandra den unga hertiginnan utan samtalade med henne efteråt. Förklarade för henne att det intet spelade någon roll hurvida hon nu skulle bli grispiga efter att ha varit hertiginna då hon nu skulle få den ädlaste titel som finnas kan. Hon skall bli moder. Jag hoppas, och tror att mina ord lättade hennes tunga hjärta litet. Då Estelarion strax därefter förklarade för mig att den unge kökspojken i sin sorg över hertiginnans hjärtesvek mot honom tagit sitt liv av daga låg sorgen åter som en mörk skugga runt mig. Inslöt mig i dimmor jag intet kunde bryta mig ifrån. Inte fören Konung Jerker läppjade vem mördaren var……

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA


TrollPack.
Ubbyn

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Martina Grenholm , Rivers_mamma@hotmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com