Krönikor på Lajv-Norrland:
Firimo´s syn på det hela

[ Tillbaka till krönikor ]

Det hela börjar (för att göra en lång historia kort), får några dagar sedan. Jag hade som vanligt vakttjänst vid den Norra Gränsen på den plats som tilldelats mig av Drottning Shagrat. Jag stod där på murkrönet och spejade ut i natten, skuggor tycktes röra sig och smälta ihop med varandra som det alltid gör när man är ensam och börjar låta fantasin skena iväg med en.
Jag hade lagt mig på morgonen därefter fullständigt tillfreds med mitt "dagsverk", föga anade jag vad som komma skulle bara några dagar därefter.
Jag hade gått av mitt pass och ätit en stärkande skål havregröt när plötslígt en menig kommer in och anmäler sig. "Lediga! Nå, vad är ert ärende?" (jag kände mig då lite grinig då jag varit uppe i nästan 50 timmar och drillat soldater).
"En kurir från Hovet har anlänt och ni ombeds att resa omgående, er tillförordnade befälhavare har redan anlänt!" "VA!!" vreden stod högt i tak och stolen brakade i golvet och flertalet soldater backade några steg.

Inte mycket jag kunde göra åt saken, jag gick för att möta upp med mitt följe, där fann jag en kapten med narr och en kvinna utan militär grad (en adelsdam?).
Jag hade ingen tid att packa eller något, ärendet hade högsta prioritet, stjärnbarnet var stulet och hade smusslats förbi min utpost(vilken skam och nesa).

Vi fick resa i ett mördande tempo för att ta igen det försprång förövarna måste ha skaffat sig.
Allt såg ut att gå bra, spåren blev färskare och färskare, nu hade vi snart den lilla gruppen i sikte.
Men som genom ett trollslag så försvann alla spåren och terrängen blev mycket mer svårframkomlig som om markvegetationen motarbetade oss.
Nu hade vi nästan förlorat hoppet (jag hade det iallafall) då vi av en slump fick höra från ett par människor om ett rådslag/fredsfördrag som människokungen skulle hålla. Lite förnärmade tog vi oss dit, ett fredsfördrag mellan alver och människor och ingen inbjudan, vi hade ju ändå militäriskt övertag.

Vi stegade in i salen och precis som väntat så blev mitt vapen konfiskerat, i uppståndelsen så verkade våra namn verkligen oviktiga för de närvarande.
Vi tilldelades en bordsända och fick erbjudande om mat och dryck, men lite oroade om vi skulle bli förgiftade eller inte gjorde att vi beslöt oss för vår egen mat och den dryck vi medtog dög mer än väl.

Till en början så hölls förhandlingarna utan vår närvaro, men efter lite efterfrågningar så fick en av oss medverka, lotten föll på vår adelsdam, trots narrens önskan om att få gå.
Tyvärr så ville de inte resonera som vi tänkt oss, de tänkte ge oss Talanta (som så länge varit vårt) men inte rätten till marken. De som levde där skulle ha marken så länge de ansåg att de tjänade på den.

Även alvdrottningen Nyara var närvarande, hennes dotter ärkemagikern Larana´s son Yoran var även han medverkande. På grund av sitt värv så kunde inte Larana ärva tronen så detta ställde Yoran i tronföljden. Alla (nåväl jag) kunde se hur lik sin far han var. Hans far var en mycket kär vän till mig och tillika "Upplyst" som alla vid Drottningen Shagrats hov.
Så för att säkra alliansen till våra kusiner så begav jag mig ut med drottning Nyara, vår adelsdam och kaptenen och talade om fred och annat i den andan. Många kom då för att kontrollera att Drottning Nyara var vid liv, nå, det tjänade inget till. Jag gjorde mig av med henne och gav på så sätt Yoran tronen. Yoran var enligt vår mening mycket mer inne på vårt sätt att tänka vilket bekräftades av hans raseriutbrott senare den kvällen.

Många magiker svrämade omkring och förhörde de misstänkta efter att kroppen blev hittad, vid detta laget så hittade jag på en historia om en kåpförsedd man som ville tala med drottningen i "enrum".
Magikerna ställde mig dock "rätt" (rätt för mig fel för utredningen) frågor och alla misstankar mot mig lättade.

Men givetvis så skulle inte Larana låta sig luras utan kastade en än mäktiare besvärjelse över mig timmar efter den förra, det kändes som om någon slagit mig i huvudet med en spade flertalet gånger. Jag har ett vagt minne att jag bekännde allt, och att Larana bara gick sin väg efteråt.

Nu gällde det att ställa sig in hos så många som möjligt och försöka vinna folks förtroende innan de fick reda på sanningen. Jag lyckades rätt bra hos vakterna verkade det som och till och med Larana kom och talade minnen till och med fred och gemensamt anfall mot Argos. All min tidigare falnade vrede gentemot knektarna som högg sönder mitt öga vaknade nu till liv och riktades mot Dvärgmagikern som ahde en mycket plågsam och långsam död att se fram emot.
Tyvärr så uppdagades min inblandning i mordet på Drottning Nyara och då kändes det som en bra tidpunkt att fly. Men de tänkte låta vår egen Drottning döma oss, nåja jag hade mycket dåliga utsikter om att överleva färden hem så jag måste skaka av mig de förföljande och ta mig hem snabbare än dessa.

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA




[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Thomas Jonsson , carmon@websidorna.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com