Krönikor på Lajv-Norrland:
Belladonna berättar

[ Tillbaka till krönikor ]

Man skall aldrig bli inblandat i något farligt och dumdristigt det slutar oftast med döden för någon.
Dessvärre fick jag lära mig det för sent.

Allt började med att en mängd nya människor kom till gropen. Vad skulle de hit och göra? Många var på genomresa och för mig som var bofast lät deras historier om de långa farliga resorna enormt fascinerande.
Efter vad jag förstod utav de två herrarna som först kom och gormade, levde vi under militärt förtryck, dagen efter fanns dessa herrar inte mera.
Dagen efter då jag gick ner till nykomlingarna läger för att tala mer med dem upptäckte jag att ännu fler nykomlingar slagit läger där. Det kom då fram en man och började prata lite smått med mig. Trevligt när nykomlingar är så öppna som denne, senare kom det fram fler och jag blev nästan lite blyg inför dem eftersom jag är inte van att folk tilltalar mig. Folk vill inte stanna upp och ta sig tid att prata, de har oftast andra bekymmer.
Då dagen senare flöt på börjad jag smått lära känna dessa underbara människor. De frågade mycket om styret och hur det var att bo i gropen.

När kvällen kom hade alla samlats på krogen och diskuterade högljutt militärens styre och om vi alla skulle fly eller slåss. Ingen verkade ha lust att stanna kvar. Jag var rädd för att militären skulle stå utanför och lyssna på oss, detta kunde redan då ha inneburit döden för oss. Som tur var lyssnade inte militären då, istället kom en minst lika skrämmande person in genom dörren. Jezz, det var hon som kom mitt under handuppräckningen om vi skulle göra något eller inte. Hon och den man som följde henne jobbade enligt rykten tillfälligt för militären. Jag var livrädd för att de skulle komma och ta oss efter att hon lämnat byggnaden. Ingen kom, men min rädsla var ändå så pass stark så att jag gärna tackade ja då det ny folket bjöd ner mig och prata om deras religion. När jag fått lite väsentliga saker inom deras religion förklarat för mig fick jag nästan beslutsångest. Vad skulle jag välja? Åka med den större gruppen nykomlingar upp norrut till ett annat militärstyre eller skulle jag bli fri från militärt styre och hoppa in i en främmande religion som jag skulle vara tvungen att viga livet åt. Valet var svårt, och jag var förvirrade. Det ny folket flydde den natten eftersom de fruktade sina liv. Jag fick möjligheten att se dem igen följande dag. Med hjälp av en vägbeskrivning jag fått skulle jag hitta dem igen. Jag skulle dock inte behövt oroa mig för vad jag skulle välja, jag behövde aldrig välja.

Allteftersom Natten skred framåt blev stämningen alltmer hotfull. Det smög omkring konstiga varelser i skogen. När jag och en nykomling gick från mitt hem ner till nykomlingarnas boplats, hoppade hjärtat till. Det var något som var framför oss. Tre stycken figurer satt på huk i korsningen. Min följeslagare riktade sitt vapen mot dessa figurer som satt en betryggande bit ifrån oss. Han skrek till dem att uppge sina namn men de flydde. Han började springa efter dem med vapnet i beredskap. Jag började bli rädd för jag ville inte bli lämnad ensam. Med snabba steg gick jag in ibland nykomlingarnas boningar. Manen kom sedan tillbaka och jag var lättad att se att han hade livet i behåll. Men de skrämmande främlingarna hade undkommit. Jag vågade inte gå tillbaka den natten, jag fick heller inte gå tillbaka. Det blev en orolig natt, tankarna om det svåra beslutet följande dag gjorde att jag inte kunde sova. Det kunde säkert också ha varit att jag inte var van vid nattligt sällskap, speciellt inte när dessa människor var helt främmande för mig.

Morgonen kom och kylan var mer påfrestande denna morgon än någonsin. Kanske visste den mitt öde. Jag satt kvar hos nykomlingarna länge, även om många för länge sedan redan gått ut och iväg för att göra uppror mot militären. Vi satt i värmen av elden och hade det trevligt.
När det väl kom tillbaka lite folk sa de att de tagit över militärstyrkan och att överbefälhavaren var borta. Hade han lämnat sina militärer bara sådär? Jag följde med alla för att se om det verkligen stämde, hade de klarat av att överbemanna militären? Men det var en omöjlighet med deras resurser?
När jag väl kom fram fick jag se det hela med egna ögon, det var sant. Militären var fast. Militären visade där en sida de inte visat för mig förr, de var riktigt trevliga att samtala med. Jag hade bara sett det en gång förut och det var när de ville försvara oss mot de skumma typerna i skogen.
Plötsligt fick vi bud om att en man blivit nedslagen utav de skumma typerna som smugit omkring i skogen förra natten. Vi sprang genast dit och lämnade militären med bara få vakter. Vi kom dock för sent för att rädda hans liv. Men två skumma saker låg i närheten av honom. Jag vågade knappt titta på dessa bestar. Sekunden senare fick vi höra att militären slagit tillbaka. Hade deras ledare återvänt? Nej, de hade slagit tillbaka på egen hand och jag undrar fortfarande vilka som kroppsvisiterade dem och inte kunde hitta de vapen som de tydligen gömt undan. Vi närmade oss försiktigt men eftersom vi inte visste deras vapen styrka så flydde vi strax från platsen.

Väl inne i lägret så såg vi över våra vapen resurser och det visade sig att vi hade fått med oss mindre fungerande vapen från militärlägret än vad vi räknat med.
Ett hastigt beslut togs och många sprang uppför den snöklädda kullen och gömde sig bakom de hårdfrusna jordhögarna. Planen var att komma från andra hållet och överraska militären. Väl gömda fick jag och Kristina överblick över nykomlingarnas läger och där såg vi till vår fasa att militären attackerade. Nu fanns det ingen återvändo, vi kunde inte fly utan mat och skydd mot strålningen skulle vi strax dö. Nu fanns bara anfallet kvar. Vi smög oss närmare och närmare. Lite dumdristiga som vi var ställde vi oss rätt synligt på vägen och försökte komma överens om vad vi skulle göra. Plötsligt på vägen kom det två militärer. Vi flydde åt alla håll. Försökte ta skydd och gömma oss. Jag och Kristina gömde oss vid en stor hög plank. Gömstället höll ett bra tag, men vi var fångade där och kunde inte fly. Efter att ha klarat mig från många skott som kommit vinande precis förbi mitt ansikte träffades jag. Kristina hade precis innan mig blivit träffad utav ett par skott och nu var det min tur att dö. Min syn blev dimmig och vårat blod färgade den vita snön röd. Mina tankar fungerade inte längre och min andning blev tung och hjärtat svagare. Sen blev allt svart. Jag var förlorad till andra sidan.


Den numera spökande och änglalika Belladonna Nichta.

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

2/28/2003 (3 dagar)
Irrbloss
Grop 34

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Maria Nyberg , Sol_mig@hotmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com