Krönikor på Lajv-Norrland:
Slaget om Xal

[ Tillbaka till krönikor ]

Slaget vid Xal

Så kom det sig alltså att det hot som kom i dager under Ava Lanzas tillställning kom i dager när natten var som mörkast den tjugonde dagen på det nya året. Det kom naturligtvis inte som någon överraskning, det senaste månvarvet hade Alrik, hertigen av Xal ägnat endast åt att förbereda för denna stund. Hans bror, ställföreträdande chefen för knektakademien, riddar Regin av Klintfallet, hade jobbat som ett djur. Ändlösa dagar på hästryggen hastandes fram och åter för att inspektera trupper och se till att ordergivningen fungerade som den skulle. Hertigen hade sänt bud till alla provinser i hans hertigdöme och krävt att de och deras soldater uppfyllde sina eder och ställde upp med vapenmakt för Xals räkning. Och så fanns där andra namnkunniga personer vars betydelse verkligen inte var att ringakta. Där fanns Rondal, en magiker skolad i strid och taktik, Amfitrite med goda kunskaper i helandets konst och det talades om att fler var på väg. Toraldrim var en som hertigen sannerligen ville återse. Likaså önskade han dag och natt att han skulle få höra Tarandirs röst och se alvspanarnas fana. Men ännu var de inte där, och när sikten fördunklades av det moln som dvärgarnas fälthär rev upp så började hoppet sjunka. Hertigen hade med vilje inte bett om mer trupper än han såg nödvändigt för att stå emot detta anfall. Han visste att det förvisso skulle bli ett fruktansvärt slag, men också att ingen visste hur stark dvärgarnas krigsmakt egentligen var, och hur det såg ut på andra håll. Hela landet kunde inte stå utan försvar. Men nu kom till honom tvivlet med det mörker som vällde fram. Men nu var tiden kommen för strid, inte för tvivel.

Det var någon timma före midnatt som en liten grupp dvärgar utan att röja sig med facklor tog sig fram i absolut närhet till de yttersta posteringarna och där lämnade en trälår, tände sedan en fackla som de stack ner vid den och spred ut sig och försvann i mörkret. Två av dem nedgjordes av pilar från posteringen, men de övriga förföljdes inte. När budet om trälåren nådde befälhavaren över de trupperna som höll postering på österflanken, en duglig riddare vid namn Waldemar, hämtade han genast in den och efter att ha öppnat och försäkrat sig om att den inte innehöll något djävlatyg så gav han order om att den skulle föras till hertigen utan att någon skulle få se i den. Ett klokt beslut, ty vad som fanns där i skulle ha kostat många modet att kämpa, hade de igenkänt vad det innebar. I den låg fyra huvuden. Vart och ett av huvudena tillhörde en kurir. Så när som på två var det alla kurirer hertigen skickat ut till förfrågan om hjälp. Mörkeralverna och hans älskade drottning visste sålunda inget. Ej heller Tarandir (men han hoppades att de hade lika vaksamma öron som vanligt, och var därför inte alltför orolig däröver). Konung Jerker hade inte fått något bud, icke heller Sturla. De budbärare som gått till Yoran samt Daryon däremot hade åtminstone inte stupat av dvärghand. Eller låg åtminstone inte där. Hertigen befallde att låren skulle begravas snabbt, och utan ceremoni så länge det hade någon inverkan på moralen.

Nu återstod bara att hoppas att tidender om uppladdningen spritt sig, vilket det torde ha gjort. Men skulle de nå fram i tid, och än viktigare, skulle härskarna inse den hast som nödgades? Riddar Regin kom sprängandes upp emot hertigens följe, och red upp bredvid honom. -"Slaget har börjat. Vi har fått känning ute på västerflanken. De drar sakta men säkert framåt och vi har redan nu bekymmer att hålla dem tillbaka. De är som stöpta ur berget självt där de står", rösten lät bekymrad. -"Låt dem inte pressa oss bakåt, vad du än gör. Jag litar på att du håller västerflanken och inte släpper dem i min rygg. Jag anför kavalleriet och driver en fylking genom deras led och skapar lite oordning. De är för samlade... Jag skall inte bli långvarig däremot, vi får inte slösa våra resurser nu."

Med dessa ord i ryggen återvände Regin till sina mannar, och hertigen satte sig tillrätta i sadeln. Han vände sig om och talade tyst till de män som stod närmast honom innan han red framåt till de hästburna soldater och riddare som han nu skulle anföra i detta. Hans röst var hög när han ropade ut order om inbördes formering och vikten av att inte rida för långt. -"Vi skall inte rida genom, vi skall förstöra deras lugn och få även de i bakre leden att inse faran i att möta oss. Låt era rustningar skina och visa dem att vårt stål biter hårt!" Och med ens drev han sin häst framåt i en väldig fart och de andra följde efter. Förvåningen i fiendens ansikten var uppenbar när de möttes av det raseri som de hästburna soldaterna uppvisade, och kanske därför skar de vasst genom led efter led av satta dvärgkrigare som försökte hugga efter hästarna men möttes av trampande hovar och vassa spjutspetsar. Triumfen i riddarnas hållning var uppenbar, och likaså den besvikelse som kom när hornet ljöd till reträtt. Men den armé som stod här behövde hållas samman.

Dvärgarnas sätt att strida skulle visa sig vara ett bekymmer att hantera för de inblandade befälhavarna. De stred inte explosivt och rusade inte framåt för att försöka välta sin motståndare över ända. Nej, de rörde sig sakta men obevekligt framåt och var lika de klippor som bryter havet runt sin egen ö. Att storma dem var svårt och kostade många män, att vänta in dem och försöka möta dem med samma teknik var inte heller lämpligt, ty i vanlig strid man emot man vann nästan alltid dvärgen. I ett hade människornas trupper en omfattande fördel, och det var vad gäller hästar. Dvärgarna slogs inte till häst, och hade inte heller särskilt stor förståelse för dem vilket gjorde dem sårbara. Men det räckte inte, de var för få hästburna, och för få överhuvudtaget. Hertig Alrik insåg att det inte skulle gå att hålla stånd på slätten, utan att de skulle tvingas dra sig tillbaka till staden och befästningen. Han hade verkligen hoppats att slippa det, men de yttre befästningsverken stod antingen i lågor eller var helt i fiendehänder, och de hade inte längre något val. Han beordrade häroldarna att förkunna meddelandet, och red för allt vad tygeln höll tillbaka emot staden för att verkställa de förberedelser som hade gjorts.

Så kom det sig alltså att dvärgarmén vann flera kilometer under några få timmar. Reträtten gick turligen bra, dvärgarna var även dåligt utrustade när det kom till avståndsvapen. De hade sina kastmaskiner, och de räknade förvisso många döda, men inte så många som tränade bågskyttar skulle ha gjort. Men nu skulle de börja användas emot de mål de var byggda för. De tysta och starka försvarsverk som avvisat mången fiende förr. Men detta skulle bli ett verkligt eldprov.

Fienden närmade sig murarna med den taktfasthet som var dvärgarnas kännetecken, och det var med stor säkerhet de påbörjade anfallen emot murarna. Kastmaskinerna slungade sten efter sten som rev elaka hål i murarna där de träffade, dvärgarna själva grävde och anföll själva murarna med en frenesi som var rent obehaglig att se, och gång efter gång flög eldklot genom luften för att slå ner bakom murarna, och snart var det många hus som stod i brand och en stor del av befolkningen i staden fick ägna sig åt släckningsarbete. Men de var förberedda för det, och vatten fanns det gott om. Amfitrite vandrade gatorna upp och ned med ett följe av läkekunniga och såg till att ge goda råd samt se över de skadade. Regin red förbi henne på en av gatorna på väg till en annan del av murarna, och log emot henne när han såg vilken nytta hon gjorde. Moralen höjdes verkligen där hon drog fram, och tur var nog det, för det började se riktigt mörkt ut. Och alla kände det på sig.

Hertigen stod vid murens västra del och blickade ut över fältet. Gryningen började närma sig, den var inte alls långt borta nu, men han kände ingen glädje över den. De skulle se bättre, men vad fanns där att se förutom elände? Ia Fyrklöver, hertigens väpnare, stod vid hans sida och blickade också hon ut över fiendemassorna. "Det tycks som att ers excellens skulle behöva den hjälp han sänt efter nu, inte sant?" sade hon med förhoppning í rösten. "Ja, onekligen skulle de behövas nu. Nu mer än någonsin. Ännu får du inte säga detta, inte innan jag säkert vet, men jag tror inte de kommer. De budbärare jag skickade ut återvände nämligen. I en låda...". Den irritation som fanns i rösten var påtaglig, frustration och ilska. Men ännu hade han långt ifrån gett upp. "Jaså", utbrast Ia på sitt vanliga tämligen obekymrade vis, "det var naturligtvis inte goda nyheter. Men jag hörde ju själv under Ava Lanzas fest hur flera av dem lovade att komma hit, och de kommer alldeles säkert att hålla det löftet. Vem skulle vilja missa denna chans?" sade hon med ett leende som hertigen besvarade. "Nej det är så sant som det är sagt Ia. Nå låt oss hoppas på det och göra något gott av denna dag". Med detta kastade han en blick ut emot väster, och såg hur något störde fiendens led bakifrån. Han vågade knappt hoppas på något, men helt säkert var det något som hände där! Han ansträngde sina ögon för att se vad det kunde vara, och plötsligen kände han igen ett av baneren som fladdrade i vinden. Det var vikingarna! De måste ha återvänt från Gaul och Sturla. Glädjen steg i bröstet och han såg på Ia som såg ut att vara på vippen att säga "vad var det jag sade", och bad henne följa med honom ner. Han sprang ned från muren och satt upp i sadeln, samlade en tillräckligt stor trupp beridna soldater och beordrade den västra porten att öppnas. Så blev gjort, och han red ut för att möta upp sina allierade ute på fältet.

Rondal vräkte med lätthet undan några dvärgar som kom i hans väg där han stegade fram efter gatorna, på väg ned emot den fallna sydporten. Striderna blev mer och mer intensiva ju närmre han kom, och han såg tyvärr att försvaret var alltför illa organiserat. Hans röst höjde sig över larmet och han skrek ut order med en sådan auktoritet att dvärgarna kom av sig och människorna repade mod och vräkte dem över ända. Han vandrade närmre och närmre porten, men kände allt starkare hur en annan makt börjare motarbeta honom. Något fanns där framme, något som han inte riktigt väntat sig. Det var för mycket folk i rörelse för att han skulle kunna se vad det var, men bakom de där leden fanns det, definitivt. Striderna blev mer och mer jämna, och till sin irritation såg han att längre bort var dvärgarna fullkomligt överlägsna. Någon annan använde sig av samma taktik som honom själv. Han bestämde sig för att möta honom.
De ljungeldar som rev genom kalabaliken just innanför portarna tycktes födda ur såväl eld som hav. Människa och dvärg kastade sig alla åt sidan och torget öppnade sig. Två gestalter stod kvar medan alla andra till och med glömde att slåss i sin iver att fly undan den säkra död som de två magikerna innebar. Rondals ögon blixtrade och ett leende spred sig över hans mun, men nådde aldrig resten av ansiktet. Dvärgens blick var svart som deras gruvor och ansiktet uttryckslöst. De både rörde sig och stod stilla, det såg närmast ut som att deras skuggor, eller kanske auror, svajade och rev genom luften i utfall emot varandra. En kuslig tystnad spred sig över torget, och allas ögon var fästade vid kampen som utspelade sig. Rondal vacklade till, dvärgen tog ett steg framåt och kastades tillbaka två av ett våldsamt utfall av vad som såg ut att vara Rondals ande i visuell form. Rondal tog flera steg framåt och dvärgen vacklade för att sedan återhämta sig och gå honom till mötes. Och det var nu deras verkliga drabbning tog vid, när de gick emot varandra och deras verkliga personer rörde vid varandra. Striden varade inte länge, och kanske var den egentligen inte alls särskilt spektakulär, men alla som var närvarande upplevde det som betydligt värre än så. Men Rondal gick segrande ur den, och när han drog sitt svärd ur dvärgmagikerns kropp och sparkade undan liket så repade alla människosoldater mod och drev tillbaka dvärgarna, steg för steg. Men Rondal var trött, och gladdes stort åt att se hur riddar Waldemar kom till undsättning med sina soldater.

Ute på fältet stod Nils, hövdingen för vikingarna, vid sidan av Tekla Drake. Nils bar yxa medan Tekla höll ett bredbladigt spjut i händerna. Stridens glädje var över dem båda, och sett till uttrycket i ansiktet hos deras närmaste fiender så bjöd de på en ordentlig dos fruktan. De förde sin här snabbt framåt, och än så länge hade de stor lycka, men den började mattas en smula. Deras egna krigare började vara trötta, de hade rest långt och sovit dåligt en längre tid, och om än Nils själv var höljd utom fruktan i sitt nuvarande tillstånd så var inte alla av hans män det. Inte för att det var något som någon annan än de själva skulle märkt, men ändå fanns det där. Och murarna var ännu långt borta, men de kom närmre och närmre för varje minut. Tekla svingade sitt spjut, både slog och stack med det och man såg hur hon med sin blotta vilja drev fienden bakåt. Det fanns naturligtvis mer bakom den valkyrian än vad som syntes för blotta ögat, och de som såg hennes första angrepp när de precis kommit fram till slaget visste att sannerligen respektera henne. Vigd åt döden hade hon tyckts, där hon rusade fram helt utan fruktan men ingen hade ens kommit i närheten. Ljungeldarna dånade och bländade dvärgarna och de som dåraktigt nog gick ut för att möta henne slogs till marken utan så mycket som en ansträngning ens. De hade onekligen gjort en värdig entre och det märktes att dvärgarna hade respekt för dem. Plötsligt märkte Nils hur något verkade hända lite längre fram, en oreda såg ut att sprida sig i fiendens led och den kom närmre och närmre. Dånet av hovar blev tydligare, och när dvärgarna började vända sig om för att se vad som stod på rusade vikingarna framåt i en ursinnig attack. De slog ner många, och mötet med konungens hästburna knektar blev lyckosamt. Hertigen såg på Nils där han stod, dränkt i dvärgablod med yxan i hand, och såg att denna människa skulle komma att uträtta stordåd i sina dagar. Tekla Drake var onekligen också någon att räkna med, och glad var han över att hon kommit dit, även om han inte kände igen henne sedan tidigare. De började dra sig tillbaka emot murarna med gemensam styrka.

Nu rådde det inget tvivel om att gryningen var kommen, himlen stod i en brand utan dess like, och hade situationen inte känts så hopplös så hade det varit oerhört fagert. En dimma låg tät över nejden, och kanske är det lyckosamt då de män som inte varit ute ibland fiendeleden utan utkämpat sin strid vid murarna inte vet hur vidsträckta dvärgarmeérna är. Men hertigen vet alltför väl... Han har dragit sig tillbaka för stunden, och hoppas på att få någon timmas sömn i stadens inre, men det är hela tiden många budbärare som har viktiga saker att säga. Lyckan är då stor när hans bror Regin kliver in genom dörren, och han faktiskt ser ganska pigg ut. "Bror, se till att få några timmars sömn, jag tar över ledningen nu, jag har vilat i någon timma redan." Knappt har han yttrat orden innan hertigen faller i sömn.

Ia Fyrklöver står samman med en grupp knektar vid norra porten, när hon ser hur Gunvan kommer gående. Hon har i färskt minne hur Gunvan reagerade på hennes spetsiga öron vid Ava Lanzas fest, men beslutar sig ändå för att gå fram till honom. När han får syn på henne ser han märkbart bekymrad och orolig ut, men stannar ändå kvar och hälsar henne. "Så Gunvan, hur går det på din sida?" frågar hon. "Jadu... Bättre tider än dessa har jag definitivt sett. Men Regin tycks inte misströsta, så jag tror att vi fortfarande har hopp." svarar han stressat. Deras konversation fortgår med rapporter om det ena och det andra när plötsligen ett rop fångar Ias uppmärksamhet. Det är Tiwele som uppenbarligen har varit ute i budbärarärenden, och hon ropar något om att Hrolf har siktats vid porten och att de skall väcka hertigen. De skyndar båda iväg i all hast emot hertigens kvarter óch lämnar Gunvan kvar på muren, och de som ser hans ansikte då noterar en klar lättnad över att Ia inte längre var i närheten. Ia och Tiwele i sin tur rusar in i hertigens förmak och ser till att få vakten att släppa in dem till hans sovrum. "Hrolf är här, ers excellens. Men ni behövs vid muren, folket är inte säkra på att det verkligen är han" tar Tiwele till orda. Hertigen tittar upp och mumlar något ohörbart innan han reser sig och sträcker på sig. "Nå, då måste vi väl se till att få någon ordning på det."

"Öppna porten", rösten dundrade över torget och kom från hertigen som åter satt till häst tillsammans med sitt garde. Vid den signalen så ljöd ett horn och portarna började öppnas. Han red ut och bildade med sina män en halvcirkel runt porten och såg igenkännande på Hrolf som klev ut ur dimman, nedstänkt av blod. Lättnaden över återseendet var uppenbar, och han välkomnade honom högtidligen innan de åter red in och stängde porten.

Något senare kommer Hrolf, som fått befälet över västra muren och porten, fram till hertigen med ett ytterst oväntat besked. Det visar sig att Eyra Björnklo och hennes följe har anslutit till kampen. Något som förvånar och till viss fel förargar hertigen att de återigen befinner sig på fastlandet trots att de är landsförvisade av konung Jerker. Hrolf försäkrar dock att de gör sin plikt och är nödvändiga, vilket hertigen efter en stunds betänkande kan gå med på, och han beslutar sig för att inte göra något åt saken. Ännu. Men det är fortfarande en nagel i ögat, dessa människor har ett straff de brutit, och han ämnar inte låta dem undslippa det. Men för stunden må det vara hänt.

Under dagen så fortgår striderna, dock utan alltför mycket förluster på någondera av sidorna, och striderna har mer och mer ändrat karaktär. Det tycks som att både angripare och försvarare börjar bli trötta, vilket är förståeligt. Mot kvällen till så har slaget rasat i nästan ett helt dygn, men tyvärr visar rapporterna som hertigen får in att de har bytt alltför jämnt i liv. Fortsätter det på detta vis så är de snart förlorade. Senare ger sig Hrolf ut tillsammans med en egen grupp och riddar Whaldemar återtar befälet över västra muren. Under hertigens kvällsvila så sköter riddar Regin allt befäl men kan också han rapportera om avtrappade strider. Det tycks som att de håller på att råka ut för en belägring, eller så planerar dvärgarna något annat elände. Under natten sker något som blir vida omtalat inne i staden när någon som sägs vara en legendarisk magiker vid namn Nimmurith gör entre, och såväl drakar som mörkermagiker syns och blir forum för många spekulationer. Men det kan väl inte vara dåligt att ha en legendarisk alvmagiker på sin sida i slaget? Men vem är den kåpklädde varelse som genom sin egen magi lyckades slå denne magiker medvetslös?

Natten och gryningen fortgår med avtrappade strider men tyvärr börjar fiendens kastmaskiner skörda allt fler offer, och om än striderna fick folk att misströsta så var det inget emot vad sysslolösheten och risken för den plötsliga döden som ett flygande klippblock eller mindre stenar gör. Och hela tiden rädslan över vart nästa anfall skall komma, och det irriterande faktum att det alltid tycktes finnas tillräckligt med hål i murarna för att små grupperingar av dvärgar skall ta sig in och kunna komma åt de försvarande soldaterna i ryggen när de trott sig säkra. Nej slagets andra dygn var inte muntert, och när kvällen och natten kom så var det många som öppet visade sin misströstan, och befälen fick slita som djur för att hålla moralen uppe. Det skulle visa sig att det som mest fick Xals soldater att uthärda situationen var de människor och andra som kommit till Xals hjälp. Vartän vikingarna drog fram så repade folk mod, för de såg att de inte var ensamma i striden mot ondskan. Men likväl så slöt sig mörkret om deras hjärtan när de försvann utom synhåll igen, för de såg att de var få och de undrade varför inte fler hade anslutit. Vart fanns alverna? Var fanns gaulierna? Ingen visste, men det talades om att de inte skulle hinna fram, eller att de inte visste om att slaget börjat. Att budbärarna förolyckats. Om det var någon som sett det och sedan börjar sprida rykten, eller om det bara var spekulationer visste inte hertigen, men han gjorde vad han kunde för att inte bygga på den fruktan mer än nödvändigt.

Något som inte heller kom att ge hopp var den olycksaliga pil som avfyrades av en dvärgkrigare nedanför murarna som trots att den avfyrats i blindo kom att träffa det mål som allra minst borde bli träffat. Hertigen själv. Han stod vid murarna och överblickade situationen när han plötsligen kände en skarp smärta i sidan, och när han såg ner stack en pil med svarta fjädrar ut ur harnesket. Av tröttheten och smärtan vacklade han till och föll ned på knä medan folk rusade fram emot honom och vacklade med stöd av två soldater tog han sig nedför murarna, och fick där syn på Tiwele. "Tiwele, se till att hämta Amfitrite. Och Regin." Han såg hur hon rusade iväg innan allt blev en smula otydligt.

Pilen hade inte tagit livshotande, men i kombination med hans nuvarande tillstånd med bekymmer som hopade sig mer och mer så verkade allt värre, och hertigen förlorade gång på gång medvetandet under färden emot läkehuset. Regin kom ridande efter vägen där han drogs fram och hjälpte till att föra in honom till en bädd, där han återfick medvetandet för en stund. "Det tycks som att jag inte blir i skick att sköta det här företaget för en stund nu, käre bror. Så du vet vad du måste göra. Jag återkommer..." men blicken blev suddig och han förlorade åter medvetandet. Regin var inte så säker på att han skulle återta befälet under detta slag. Inte alls säker. När han lämnade honom stod Ia, Tiwele och Amfitrite vid hans sida och han insåg att han inte kunde göra mer där.

Ute i staden sprids budskapet att hertigen är skadad och kanske ligger för döden snabbt. Och vore det så att hoppet var lågt innan så är det ingenting emot vad som här händer. En del lägger till och med ned sina posteringar och börjar tala om att kapitulera. Något som dock stävjas hårt av de befäl som fortfarande orkar hålla stånd. Regin håller krigsråd och ser till att sprida ut de närvarande riddarna samt hövding Nils, magikern Rondal och valkyrian Tekla. Men det som skall visa sig lycksaligt var det bud som nådde dem från Hrolf. Det sade att där ute fanns Tarandir med sina alvspanare, och därute fanns också ryttare från Gaul. De stred och hade framgångar, men framförallt så var folket i staden inte ensamma i sitt elände längre.

När så slagets tredje dygn börjar lida emot sitt slut så kommer det de alla fruktat för, den sista offensiven av dvärgarna, den samlade styrkan riktat emot ett enda mål, att riva ned stadens murar en gång för alla. Och ack så väl de lyckas. Kastmaskinerna dundrar, någon förbannad förmåga hos dvärgarna att krossa stenen framför sig och murbräckor vars like inte skådats förr driver fram emot murarna och under natten så kan försvararna inte lyckas göra annat än att störa ytterflankerna av dvärgarnas fruktansvärda förstörande kraft. Gång efter annan faller segment av murarna, och dvärgsoldater pressar sig in för att mötas av försvarare som mer och mer trycks bakåt. Och ju mer muren faller, desto längre trycks de bakåt och ju fler blir de fallna.

Vid ett av hålen i muren utspelar sig dock en märklig scen, som nog ingen hade kunnat vänta sig. Dvärgarna bryter sig igenom och börjar direkt att pressa sig igenom precis som de gjort vid alla andra platser, men plötsligt bryts för ett ögonblick strömmen av fiender och in kommer istället ett ansikte som några få genast med viss fasa igenkänner som Greger Falk. En riddare som avsvor sig konungens färger i förakt emot hertigens trolovning med drottning Shagrath. En man som ryktena säger har förlorat allt och lever därefter. Och nu står han här innanför murarna, i en rustning täckt av blod och rost och börjar ryta ut order, order som ingen vågar ifrågasätta, utan i fruktan verkställer. Vid den sprickan kom inte fler dvärgar in denna natt.

Men när morgonen kommer på den fjärde dagen tycks det som att slaget är förlorat. Fiender finns nu närmast överallt vid de yttre murarna och om än de hittils hållts ifrån att ta sig längre in i staden så kommer det inte dröja länge innan även det är förlorat. Men precis när allt ser hopplöst ut så samlas tre människor fast beslutna att få ett slut på detta. Riddar Regin, vikingahövdingen Nils och magikern Rondal sitter alla upp till häst och samlar den största styrka de kan mönstra utan att förlora alla befästningspunkter. Sedan rider de, ursinnigt, upp och ned efter gatorna vid muren och driver dvärgarna bakåt, ut ut murarna och dräper alla de bara kan. Timma efter timma fortgår den ursinniga striden och om än förlusterna är många så är det nödvändigt. De stannar inte att ta hand om de döda, de stannar inte att vila, utan endast med viljestyrkan och vetskapen att detta är deras enda möjlighet fortgår striden. Och när middagen närmar sig har de lyckats. Men de är alla intill döden trötta och har förlorat många. Och rapporter visar att det finns alltför många kvar där utanför för att de skall kunna finna någon glädje i företaget, ty de kommer inte kunna stå emot ännu ett anfall av denna typ.

Men det är i denna stund två hästburna krigare ansluter till de tre. Hertigen sitter säker i sadeln och om än han ser dödstrött ut i ögonen så visar hållningen att han ämnar strida igen. Bredvid honom sitter någon de verkligen inte väntat sig att se. "Mina herrar, det sägs här i staden att ni utfört en närmast omänsklig bedrift under morgonen", han ler emot dem och fortsätter "och det glädjer mig oerhört att ha er vid min sida nu. Och än mer glädjer det mig att jag nu har Lord Daryon här, och det skall jag säga er att vore det inte för denne man hade vi varit förlorade för länge sedan. Vi har under hela kriget i princip sluppit anfall i ryggen trots att vi varit sårbara då vi inte haft manskap nog att slåss på alla fyra sidor om staden, och för detta kan vi tacka mörkeralvsfursten." De övriga i sällskapet ser på den högreste mörkeralven och alla nickar erkännande emot honom. Hertigen tar åter till orda "Men vi har inte mycket tid, det här är vår enda chans. Vi måste rida ut och i ett sista utfall se om vi kan få ett slut på detta. Så mycket har jag förstått i min sjukbädd att vårt läge är allför desperat nu, såväl vi som Daryon är uttröttade och nu är vår enda möjlighet att få ett snabbt slut på kriget. Vi måste sätta allt på ett bräde" De tre ryttarna nickar och ser sig om. Deras trupper är få, men också fienden har lidit nederlag. Något måste göras, och de börjar snabbt samla sitt respektive folk. De ställer upp vid stora torget utanför den norra porten, och främst rider hertigen med sitt kavalleri. Han tar upp ett horn och låter det ljuda, och till svar kommer alla stadens horn i en utdragen mäktig ordlös sång. Hertigen kastar en sista blick åt sidorna och ser så en gestalt stå invid en husvägg, en person han aldrig trodde sig skulle få se igen, och allra minst här. Greger Falk står där, och just då är hertigen tacksam över att en skugga täcker personens ögon. Men så öppnas porten, och han sliter blicken ifrån sin forna vän och driver på hästen ut i fiendens led.

Slaget blir hårt och våldsamt. Men också fruktlöst. Fienden är fortfarande alltför stark och det blir snabbt uppenbart. Fler och fler faller, och hertigen ser hur riddar Whaldemar slits ned från sin häst och får sitt huvud avkapat. Han känner hur händer sliter efter hans stigbyglar och omkring honom faller vän efter vän offer för fiendens övermakt. Det är då han hör stridsklangen från ett håll han inte väntat sig. Från andra sidan fiendeleden kommer en svart och röd fana, en fana han innerligt hoppats att få se, och nu är den inom räckhåll. Mörkeralverna och deras drottning är här. Så kommer ytterligare en hornstöt, fast den tycks annorlunda emot den som hördes inifrån staden nyss. Han igenkänner så alvernas fanor till öster, igenkänner alvkonungen Yorans märke, och repar nytt mod av synerna. Likaså gör hans män, och de slåss alla åter med hopp. Ja faktiskt med visshet, ty det är uppenbart att segern faktiskt är nära! Smärtan i hertigens sida ger nästan med sig, och han ser till att hålla sina soldater samlade och inte rusa åstad i övermodiga utfall utan fortsätta behålla sin kyla.

När dagen övergår i eftermiddag är så slaget vunnet. De få dvärgar som fortfarande är vid liv tar antingen till reträtt eller kastar sina vapen, och över slagfältet sprider sig ett lugn och en närmast kuslig tystnad. Soldater som är så trötta att de inte ens kan stå sitter ner och begraver huvudet i händerna. Trötta intill döden. Mörkeralver, alver och människor vandrar runt och söker överlevande bland de sina, när mörkeralvernas drottning Shagrath strider fram till den hästburne hertigen. Någon vän dam är hon inte nu, utan en nedblodad krigardrottning höljd ovan skönhet och för den delen livet självt. Den bleke, dödströtte hertigen som åter syns lida av sitt sår sitter av, och fruktansvärt omaka tycks de bredvid varandra, trots att de båda personifierar död. Men i mörkeralvinnan finns den som bringar död, den som hyllar döden och lever för den men är höjd ovan den. I människan dödströttheten, de blanka oseende ögonen, smärtan och speglingen av det korta liv som han skall leva. Och ändå försöker han sträcka på dig, uppbådar sin sista styrka och ser in i sin trolovades ögon. Kärleken svallar över honom, och ändå finns där något som inte är vad det borde. "Var hälsad, drottning. Det glädjer mig oerhört att ni kom, ja faktum är väl att vi alla har våra liv att tacka dig för idag". Rösten bär knappt, och den smärtan han upplever genom att inte omfamna henne direkt är outhärdlig. Men inte nu. Det finns för mycket han måste få svar på innan han kan tillåta sig att hänfalla åt kärleken igen. Om han någonsin kommer kunna det.

Ett stycke bort står en härjad soldat i blodig och rostig rustning och beskådar mötet emellan de två trolovade. Vad som finns i hans sinne när han vänder sig om och börjar gå därifrån vet endast han själv.

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

1/20/2004 (4 dagar)
Trollpack / Väsen
Xal

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Björn Sundberg , hrafn@alfa.telenordia.se

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com