Krönikor på Lajv-Norrland:
En hämnares loggbok

[ Tillbaka till krönikor ]

De senaste dagarna har varit mycket händelserika. Jag och min syster hade länge letat efter Addryn Falk och hans här, och döm till vår förvåning när den en kväll slår läger ett stenkast från vår rastplats. Za Alba var fortfarande intresserad av dokumentet, och han dög gott till spejare. Hans ständiga förseningar med att rapportera tillbaka till mig var ett stort problem, men jag slapp åtminstonde snubbla över honom stup i kvarten. Senare samma dag dök han upp med ett par silvermynt, och jag överlät dokumentet till honom. Någonting säger mig att det som stod i det enbart var intressant för honom.

Jag begav mig på ett ärende tillsammans med min kära syster och Marakandra. På väg tillbaka till lägret överraskades vi av ett halvt dussin orcher som såg mycket fientliga ut. Deras pilar kan inte ha varit menade att träffa, för jag kunde lugnt stå kvar där jag stod när de besköt oss. Att få tala på svartiska igen var välkommet, och mycket snart hade jag inte bara övertygat orcherna om att jag inte var deras fiende, utan även skrämt slag på varenda liten alv i skogarna runtomkring. Jag såg bestämt ett eller annat litet spetsöra försvinna illa kvickt mellan trädstammarna när jag dundrade på som värst. De måste ha blivit skärrade av att höra en människa ryta på det mörka språket.

Addryn Falk betedde sig på ett mycket besvärligt vis när jag önskade få ett ord med honom. I skydd av min täckmantel som Friherrelige Seneskalken Hektor Stålklöv uppsökte jag honom i hans läger. Hans uppfattning om vad som var enrum och vad som inte var det var en aning skev, och eftersom jag inte kunde förklara min historia inför två dussin med soldatslynglar så fick jag dra mig tillbaka till mitt läger och diktera ett brev till Hertigen. Medan vi höll på som bäst med detta så dök några alviska spejare upp. De sökte visst efter alvskrället. Jag erbjöd dem att sitta ned, men de förblev stående. Tyvärr fanns inte min spejare närvarande, och alverna fick ge sig av utan att ha fått de som de sökte efter.

Hertigens svar på mitt brev var skrattretande. Utan att ens lyssna på vad jag ville säga honom så erbjöd han mig, min syster, Marakandra, Kefas Tordön och Hökarna att bli soldater i hans armé. Vad han skulle ha gjort med Koorte vill jag inte ens tänka på, men vi beslutade väldigt snart att vi skulle vänta ut den timme han gett oss och sedan be honom flyga och fara.

Sedan samlades det till rådslag. Det var min uppgift att få en representant för orcherna till mötet, men de var upptagna med att hålla en vägspärr längre ned i skogen. Saker och ting blev komplicerade så snart mörkeralverna dök upp där nere. Människornas ovilja att hjälpa oss irriterade mig något fruktansvärt, och jag var inte långt från att ta mitt svärd och göra ned dem till sista man. De där samurajerna om några skulle ha förtjänat det, med tanke på deras oprovocerade anfall mot oss för några veckor sedan.

Någonting härsket lurade i människolägret. Frågan var bara vad det var. Snart fick jag en pratstund med någon som jag trodde skulle innebära svaret på mina frågor. Men ifall jag träffar på den Bartonska skökan igen så skär jag halsen av henne. Hennes kluvna tunga fick mig att slösa bort min dyrbara tid. Det är tur för henne att jag inte tänkt slösa mer tid på hennes skull, men ifall våra vägar möts igen så ger jag henne till orcherna. De kan förhoppningsvis hitta något bra användningsområde för henne.

Jag borde ha fattat misstankar då hon började tala om att sätta mig som indirekt härskare över Vardanien. Jag var inte speciellt intresserad av det förslaget, men det hon sade om de Bartonska handelsmännens vilja att finansiera mitt lilla krig föll mig på läppen. Så snart det visade sig att Hertig Addryn Falks kista inte hade något med hans märkliga beteende att göra, så fanns det inte längre någon anledning att hålla liv i honom. Samma kväll tog sig mörkeralverna in i fältlägret och skar halsen av Hertigen och hans page. Det var med glädje jag mottog det beskedet. Merzai´ ni Fallions enkelspårighet har huggit henne själv i knät. Jag har länge varit av den uppfattningen att man gör fel i att svära att dräpa någon. I och med Danar I af Falks bortgång så borde hon ha ändrat taktik. Nu finns bara Antorn kvar som ensam tronarvinge till de norra länderna. Förhoppningsvis så får inbördeskriget sitt slut i och med Hertigens död.

Tidigare under kvällen hade människorna kommit krypande till oss och erbjudit oss att hjälpa dem, hur märkligt det än må låta. De bad mig att hämta svartbloden, och det skedde utan onödig tidsspillan. Människornas soldater dröjde något fruktansvärt, och det var i mörkret som vi slutligen jagade mörkeralverna genom skogen. Deras pilregn var ingen match för Hökarnas sköldar, och orcherna gjorde bra fart mellan träden. Sorgligt nog var Major Altansar mindre kompentent än vad jag trodde han skulle vara. Hans oförmåga att samla sina män var oroande. Det var ingen större förlust att vi senare fann hans lik i diket. Ifall det var mörkeralverna eller orcherna som dödade honom vet jag inte, men det spelar ingen roll. Ett inkompetent befäl duger enbart till maskföda.

Samma kväll förlorade jag Felicia. Den flickan hade inte bara inneburit en aldrig sinande källa till information, utan även en kompetent inkomstbringerska. Men ifall hon inte hade vett att hålla sig kvar i lägret efter att jag nekat orcherna att ta henne som leksak, så kan jag omöjligt sörja hennes bortgång.

Jag har inte längre tid med Bartonernas lögner. I dag ger jag mig av mot Mornai för att se vad jag kan göra för att hjälpa dvärgarna där. Orcherna i de här trakterna verkar ha hört ryktet om mig, och förhoppningsvis hukar de sig under mitt banér ännu en gång. Men jag får vara försiktig med att pröva deras tillgivenhet och skräck tills det att jag byggt upp min organisation igen.

Jag vet inte hur länge Hökarna kommer att följa med mig. Efter att de stal guld ifrån svartbloden så har de blivit ekonomiskt självständiga, en dålig egenskap för ett hyrsvärd. Ifall de vill ge sig av så får jag låta dem göra det. Jag vill inte sitta emellan dem och svartbloden när de slutligen inser var deras skatt tog vägen.

Förhoppningsvis kan jag övertyga alverna om att låna mig en spejare. Merzai´ ni Fallion må vara en klåpare, men jag är mycket intresserad av hennes huvud. Mina orcher skall göra hennes reträtt mot Mornai ett mycket smärtsamt företag. Vi skall inte vila förrän Mornai har fallit. Förhoppningsvis är den tiden nära stunden, om dvärgarna menar allvar med sin invasion, och ifall människorna kan upphöra med sitt patetiska lilla inbördeskrig.

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

5/22/2004 (3 dagar)
Midälvariket
Timråskogarna

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Ragnar Asplund , regiranka@hotmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com