Krönikor på Lajv-Norrland:
Tankar i ett anteckningsblock...

[ Tillbaka till krönikor ]

Jag är nu åter igen Crow.
Karasu Fågelklo är död, bara ännu ett namn i mängden för att skydda den jag egentligen är.
Man kan väl kort sagt säga att det varit några mycket märkliga och händelserika dagar… Men jag lever ännu, även om jag fortfarande inte riktigt förstått om jag är glad för det eller inte. Jag känner en värre apati mot livet än någonsin, samtidigt som jag är lika rastlös som jag alltid varit och jag kan fortfarande inte stanna på samma plats under en längre tid. Hatet mot mig själv och den jag är har lagt sig i en tillfällig dvala, bakom tankar och frågor som jag inte kan besvara hur mycket jag än funderar, vilket istället gör mig frustrerad. Efter alla dessa år, allting som jag sett, hört och upplevt, så trodde jag att ingenting kunde förvåna mig längre, som om allting i livet bara var ett enda långt upprepande… Men uppenbarligen kan även jag ha fel…

Allting började direkt när jag anlände till Svarta Laxen. Röster som viskade från ingenstans in i mitt huvud och jag misstänkte genast var de kunde komma ifrån, även om jag inte var helt säker. Ända sedan ryktet om skeppet nådde mig från början har jag vetat vad det var för något, precis som jag förstod att folk i Nordaland skulle komma i mängder till detta värdshus. Eftersom slantarna börjat tryta så tog jag detta som en chans att kunna tjäna mitt levebröd ännu en gång, för den information jag hade om S/S Tyrosa var något bara psylekterna kunde känna till och de har alltid varit väldigt försiktiga med vad de säger till omvärlden, så min gissning var att även den psylekt som fanns på plats inte heller skulle säga något.
Genom kontakter passade jag på att ta reda på information om både vissa personer och grupper som befann sig på plats. Tack vare detta kunde jag under en intensiv dag både sälja information och ta betalt för att hålla kvar den… Jag hann aldrig få tag på den så kallade ”Psykskrynklaren” i tid, men däremot efter många om och men hade jag äntligen i mina händer den medicin som ledaren av Blodskuggorna så gärna skulle vilja ha… Problemet var bara det att kort efter detta började händelserna stapla sig på varandra och det fanns ingen chans för mig att ta honom åt sidan en stund för att om möjligt pressa honom på pengar.
Under dagen talade jag även lite med andra som är som mig, mutanter alltså. Jag kände redan till vem Dafne Sköntida var och vad hon gjorde, så det var logiskt tänkande att de som följde henne även de var av samma sort. Efter att jag tänkt och funderat en del lät jag dem till sist få bekräftat att även jag var halvmutant (ett ord jag för övrigt verkligen avskyr, jag känner mig lika hemsk varje gång jag säger eller skriver det). Väldigt mån om att dölja min identitet så var jag tillsammans med dem ibland, men inte överdrivet mycket. Jag förvånar nästan mig själv när jag tänker efter på hur hjälpsam jag var mot dem…
Någon som även förvånade mig var Major Thor Sverkersson. Jag hoppades på att kunna hålla mig ifrån honom nog mycket för att inte avslöja mig eftersom han tidigare mött mig som Crow, men det var inte mycket att hoppas på. Jag kan erkänna att han gjorde mig en aning nervös när han förde mig åt sidan under kvällen med orden ”Vi skall tala lite du och jag”. Konstigt nog erbjöd han mig och alla andra mutanter en fristad mot information. Jag ifrågasatte inte hur han kunde veta att jag kände till mer om skeppet än alla andra, men jag antog hans erbjudande efter en väldigt kort diskussion med Dafne om det lät bra. Antagligen hade han en viss press på sig att få fram informationen eftersom den besatta Wyrmel talat om att tusentals mutanter var på väg till Svarta Laxen med allt annat än vänliga avsikter…
Det hotet brydde mig dock föga, jag litar på mig själv när det gäller min förmåga att överleva, och om jag nu faktiskt skulle dö så… Ja, inte mycket att göra åt det, helt enkelt. Vad som distraherade mig mer var rösterna, de blev nämligen alltmer intensiva och även om deras kommandon inte påverkade mig så kändes det irriterande att inte kunna tänka utan att bli störd. Jag kände mig dessutom trött av det ständiga ljudet av viskande ord, så jag var på väg till min sovplats i hörnet för att försöka vila en stund, när ”det där” plötsligt hände. Minnet är väldigt luddigt, men samtidigt minns jag det lika skarpt varje gång jag sluter ögonen och försöker att inte tänka på det… När ljuset släktes fick jag inte luft längre, det gick inte att andas och paniken kröp lika tungt över mitt bröst som känslan av att kvävas. Någon ropade ”Wyrmel är lös” långt bortom ljudet som fyllde salen och det smällde i dörrar, men inom kort var rösterna det enda jag kunde höra och jag skrek i vad jag i efterhand antar var ren panik.

Känslan är nästan obeskrivbar, ändå får jag ned orden nu när jag skriver…

Jag såg blod, sådana fruktansvärda mängder med blod från ingenstans som rann längsmed väggarna och ned över golvet. Rösterna inte bara viskade och mumlade åt mig vad jag skulle göra, de skrek, skrek så högt att jag trodde huvudet skulle spricka. De krävde att jag använde mina krafter mot människorna, att jag skulle tvinga på dem så mycket kaos och rädsla som bara var möjligt. Desperat försökte jag fly, men benen bar inte längre och jag kunde bara krypa fram över det kladdiga golvet. Det brände under huden i pulserande vågor och jag såg hur mitt eget blod trängde fram, genom kläderna, bandagen och handskarna. Rädslan förstummade mig trots desperata försök att skrika på hjälp, jag kunde bara kvidande försöka blunda, försöka stänga av allting, men istället förvärrades känslorna bara mer och mer.
Så jag gjorde det jag blev befallen att göra. Jag kastade mina krafter mot de människor jag såg i närheten och genast mildrades den intensiva smärta som vällde fram i kroppen. Jag brast i gråt, något jag inte gjort på så lång tid att jag inte kan minnas när jag sist gjorde det. Tårarna rann okontrollerat även om jag försökte få dem att sluta och den tillfälliga lindring jag fått höll inte länge. Skriken ekade, inte bara mina egna, utan någonstans i paniken såg jag också en av de andra kravla sig fram, men mörkret dolde vem.
Det gjorde så fruktansvärt ont, precis överallt, i hela kroppen, och jag skrek åt rösterna att sluta, försökte desperat att täcka för öronen och gömma mig från hotet, men ingenting hjälpte. Något tryckte fortfarande hårt över mitt bröst, så hårt att jag knappt hade förmågan att andas längre. Blodet var kvar åt vilket håll jag än såg, jag kunde inte ens blunda från det, för när jag slöt ögonen såg jag bilder flimra framför blicken med en sådan hastighet att det knappt gick att uppfatta vad det var jag såg. Tårarna tog slut, men jag fortsatte ändå att hulka och snyfta i en torr gråt medan jag om och om igen bad rösterna att sluta plåga mig, att försvinna… Allting gjorde mig så svag, jag orkade inte ens lyfta handen och till sist kunde jag inte ens få fram annat än kvidanden.

Jag trodde verkligen att jag skulle dö där, på golvet inne i Svarta Laxens värdshus…

Men så, efter vad som kändes som en evighetslång tid, ebbade rösterna ut och tystnaden lade sig tung över huvudet, om än det inte var speciellt tyst i själva salen… Jag har fått berättat för mig lite mer noggrant i efterhand vad som verkligen hände, för själv upplevde jag ytterligare något jag själv aldrig drabbats av tidigare under mitt liv – jag fick ett sammanbrott. Det är ingenting jag med alla dessa år bakom mig är speciellt stolt över, för jag trodde mig verkligen vara stark, men efter händelsen som ”Södermutanterna” orsakat fanns det inget in eller ut i mitt tänkande. Jag minns en del vaga saker, såsom att Trixie och Elen skrek åt mig att ta mig samman, och att jag vid ett tillfälle trodde att Majoren skulle skjuta mig när han föste mig åt sidan, men i själva verket skyddade han mig från Wyrmel. Jag minns skott och ljud från kroppar som föll till marken, och jag minns även en fruktansvärd känsla av ensamhet och rädsla, samtidigt som jag frös ända långt in i benmärgen, men att jag trots detta inte darrade av köld…
Att jag sedan faktiskt lyckades och orkade packa min väska vid beskedet att värdshuset skulle sprängas kan jag bara gissa mig till varför. Jag tror det var min överlevnadsinstinkt som sade åt mig att jag bara var tvungen att fortsätta, för om jag redan levt så många hundra år som jag gjort, så måste jag se till att leva flera hundra till. Märkligt. Precis lika märkligt som att Majoren faktiskt var vänlig mot mig, man kan ju undra om han hade en baktanke, men jag antog åtminstone erbjudandet om att följa med i deras fordon in till Skansfors, därefter skyndade jag mig därifrån illa kvickt och jag befinner mig nu där jag är, en bit utanför staden med tak över huvudet från en gammal övergiven lada.
Precis som alltid dog folk på Svarta Laxen som varit i närheten av mig under för lång tid, även om jag inte direkt sörjer att det händer längre. Jag lyckades med i alla fall med det jag kommit dit för – att tjäna pengar.

Mitt hjärta är åter lättat och det är tid för mig att vila. En dag kanske någon hittar det här och läser, men den dagen kommer jag vara död… Låt oss se hur många år till det kommer att ta.

/Crow

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

12/9/2005 (3 dagar)
Ångermanälvorna
Väja Folkets hus utanför Kramfors

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Jojjon , jojjo.n@telia.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com