Krönikor på Lajv-Norrland:
David Kemi berättar om "Det sista Wärdshuset"

[ Tillbaka till krönikor ]

Första dagen:
Ett litet med trevligt värdshus elegnat utplacerat vid slutet av en liten väg var central punkten för lajvet "Det sista wärdshuset". Drivet av wärdshus frun Adina, men med hjälp av drängen Odd och Pigan Rosilda. Jag spelade under detta som var mitt första lajv,en föredetta krigare men som mer blivit en kring strövande poet vid namn Morgim Dalvi. Den första jag kom i kontakt med var en bonde. -Ursäkta herrn, ni tappade er kniv. Jag vänder mig om och där står en ganska liten man/kille i ett par bruna byxor,en vit tjock tröja och en mörkgrå struthätta. Han presenterar sig som Björn. Jag tackar för hjälpen och slår följe med mannen som har samma färdriktining som mig själv. Mot wärdshuset. Väl framme där vi kommit från skogen ser vi en ganska stor eldstad och på en stor stock sitter en herre i grå byxor och en blå tunika bärande en svart hatt, det är drängen. Sittande bredvid en munk, och en annan strövare vid namn Embar. Jag går in och ställer ner min lilla packning vid ett hörn och ser mig omkring. Wärdshuset är ganska enkelt men fint, och runt det stora bordet sitter det en liten klunga folk. Jag ser efter vad som försegår och ser att en av dom lite mer ekonomiskt berikade männen har med sig ett spel. Det är ganska lugnt första dan, det blir mycket sitta ner och äta, umgås och njuta av naturen. Vi varken ser eller hör speciellt mycket av varken alver eller andra skogsvarelser.

Första natten:
Den första natten som jag skulle sova tillsammans med Björn. Men det visade sig att jag skulle få en liten kuslig upplevelse, men som jag nu efteråt kan men en leende på läpparna skratta åt. Vi råkade göra misstaget att sätta upp vårt tält en liten bit för långt ute i skogen. Under dagen tänkte vi att det skulle vara lätt att hitta. Men vad gällande mörkret på natten, hade vi beräknat totalt fel. Medan Björn satt kvar vid elden vid Wärdshuset beslöt jag mig att gå tillbaka till tältet själv. "Hmm..", tänkte jag .. "kan behöva en lykta". Så jag lånade en och begav mig ut på jakt efter vår sovbonad. Jag letade och letade, men jag kunde bara inte hitta tältet, trots att det gick en ganska stor stig mellan tältet och wärdshuset. Jag lyckades hitta tillbax till där jag började och denna gång följde Björn med. Även han utrustad med en lykta. Och efter en lång stunds sökande (och mycket våta byxor) hittade vi det. Vi gick in och Björn gick för att lägga sig, men jag ville tillbaka en liten stund för en bit mat och lite sällskap, så jag gick ut igen. Jag gick och letade efter stigen, men den var som bortblåst. Jag gick och gick i den riktningnen som jag ju hela tiden (enligt mig själv) var jätte rak. Det blev mörkare och mörkare och plötsligt stod jag mitt ute på en myr och jag kände kall vattnet sippra in i mina en gång ljusbruna läder skor. Det började också duggregna lite grann. Med vatten upp till mitten av vaden, kompakt mörker runt omkring mig, mitt ute i skogen och med den inte så trevliga upptäckten av att ljuset nästan brunnit ut, kände jag den rysande känslan av panik rulla nedför min rygg. Vilken sekund som helst kunde ljuset slockna. Smått skakande skyndade jag fortare framåt med en alljämt stigande puls. Ett halv desperat "hallååå!!?", var det enda jag kunde klämma ur mig. -Hallåååå? Jaaa.. nån svarade. Det måste vara vara nån som fortfarande sitter kvar vid elden utanför wärdshuset. -Vissla eller prata på så att jag vet vart jag ska gå, ropade jag ut i mörkret. Och jag kude höra ett "okej" som svar. Jag följde ett den stilla sången som trallade lite stilla i natten. Jag kände mig nästan lite som Mio min Mio, när han och Jum Jum spelar för att hitta varndra under berget. Jag kommer närmare sången. Men?? Vart var wärdshuset? Jag sitter neråt och då visar det sig att jag kommit upp bakom mitt eget tält där en skrattande liten Björn sitter och trallar. Jag går och lägger mig.

Andra dagen:
Jag vaknar ganska samtidigt som Björn och medan vi klär på oss pratar vi lite om gårdagens lite annorlunda "äventyr". Går till wärdshuset. Där möts vi av samma människor som var där dagen innan. Jag kommer också i kontakt med en man vid namn Morgan. Jag, Morgan, Björn och två till beslutar oss att gå ut i skogen. Vi har alla lagt märke till att Embar uppför sig lite konstigt. Vi följer alla efter han på avstånd och ser hur han går in i skogen. Vi springer fram till där han gick ner, men då säger Odd att skrivaren kommer samma väg som vi. Vi gömmer oss alla bakom en stor gran och ser skrivaren gå ner för en stig där vi hört att trollens näste ska vara. Vi smyger efter. Vi ser inte vad han gör men han verkar plocka nånting från marken, och plötsligt vänder han sig om och går tillbaka. Vi skyndar oss att gömma oss bakom samma stora gran. Och ut från skogen bakom skrivaren kommer ett stort himla troll men bofferklubban Allan. I ren panik (som drabbar oss alla.Jag vet inte varför, trollet hade inte ens sett oss) springer vi alla iväg, över andra sidan vägen och in i skogen. Och trollet som nu upptäckt oss lubbar efter. Jag lyckas tillslut gömma mig under en liten buske, hårt ihop kurad med min gröna mantel runt mig, tungt pustande. När vi kommer tillbaka hinner vi inte mer än sätta oss ner förrän nån skriker troll och ut ur skogen kommer detta gigantiska troll som vi haft i våra hasor och springer mot wärdshuset. Alla springer in men det stoppar inte trollet. Han stormar rakt in genom dörren och greppar tag i Odd,som står precis framför mig, där jag befinner mig instängd i ett hörn efter den tomult som uppstått. Jag kan se trollets stora, fula händer några centimeter ifrån mig när han slänger upp Odd (som inte är så himla liten) på sina axlar och springer iväg. Efter springer Thorik och Ulvdan, några av dom få krigarna på wärdshuset efter med sina vapen. En stor yxa och en hjälmkrossare. Jag lägger märke till att Embar inte återvänt från skogeb. Dom flesta andra sitter och pustar ut efter det hela när någon hest skriker "AAALVER". Jag tittar ut och ser två alver med bågar komma mot oss. -Vad ska jag göra? Krigarna är ju borta! Jag tittar fibrilt omkring och stannar till. Där ligger min packning på golvet. Jag slänger mig på mitt kortsvärd som jag har nerstoppat och hinner precis ställa mig upp då en pil susar in och träffar en av dom andra som fallar ihop på golvet."Nu", tänker jag."Nu har jag min chans". Jag springer skrikande ut ur wärdshuset men svärdet i högsta hugg och jag ser en något förskräckt alv snabbt vänta om och kuta tillbaka. Jag svingar allt jag har och kapar alvens mandel som fladrar bakom honom. Jag stannar, när jag ser den andra alven spänna sin båge, och jag vänder tillbaka. -Ge oss prinsen, hör vi från skogen. -Vem, vad talar ni om, ropar vi tillbaka. -Ni vet vad vi talar om. Om inte prinsen kommer till vårat läger ikväll kommer vi tillbaka och tar honom med oss. MED VÅLD! Adjö! Och så går dom. Lite skakis efter dagens händelser tar jag det lite lugnt resten av kvällen och tar mig ett parti med en av gästerna som visar sig ha fasligt tur. Det är nu som en man vid namn Casper (för förövrigt varit ganska anonym) stiger fram och presenterar sig som Den äkta alv prinsen. Alla bara gapar. Jag och Björn går istället och lägger oss tidigt för att hitta tillbaka till vårat tält. :-)

Andra natten:
Jag och Björn spelar vättarna Knotte och Ludde, som visar sig bli mycket uppskattade.Och så förståss alverna som strosar omkring en del. Den blåhud- ade skogsanden Pling som hördes där han gick i skogen skrämde halvt ihjäl dom två små vättarna. Och även trollens vilda framfart fick vättarna att skakandes gömma sig under en gran i åtskilliga minuter.

Tredje och sista dagen:
Vi stiger upp och går som vanlig till wärdshuset. När vi kommer dit verkar det vara oroligheter i lägret. Någon säger att det står alver i skogen som ska komma hit. Och mycket riktigt när jag ser efter ser jag en gråkåpa bland buskarna och några meter bort sticker det upp en pilbåge. Krigarna Thoik och Ulvdan försöker mata dom genom att slänga lite stuvning rakt ut i skogen, men detta verkar inte förbättra situationen överdrivet mycket. Till slut kommer Embar ut ur skogen med samtliga alver med sig, och presenterar sig som Prins Embar. Kungens oäkta son. Thorik och Ulvdan anställs som livvakter på prinsens färd hemåt. Jag och Morgan som inte gillat Embar sen första ögonkast beslutar oss för att för att mörda prinsen och håva in den summa som vi hört ska vara satt på prinsens huvud. När följet av alverna, prinsen, munken och dom två nyanställda krigarna ger sig iväg följer vi efter. Morgan har tagit mitt kortsvärd och en dolk och själv har jag kommit över ett lite längre svärd. Vi ser att följer framför oss har sett att dom är förföljda, så vi viker ner i skogen och springer längs diket efter. En liten bit fram ställer jag mig bakom en gran. Moran har jag tappat bort. Då hör jag ett vrål bakom mig och jag vänder mig om. -MORGIIIIIIM!!!! SPRING!!! Det är Morgan som kommer springande med två pilbåges utrustade alver hack i häl. Vi springer båda över på andra sidan vägen, och Morgan är ca tre centimeter från att få sitt ben avskjutet men han klarar sig och vi gömmer oss. Sedan springer vi allt vad vi har längs diket för att komma förbi följer och överraska dom. När vi sitter där vi kanten av vägen tar det en lång, lång stund, och inget händer. Vi kikar upp på vägen ock längre fram ser vi hur munken och prinsen byter kläder."Ahhhaaa", tänker vi. Så nu gäller det att döda prinsen och fort springa. Men följet viker av och prinsen klarar sig.

//David Kemi

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA




[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Anna Mustonen , annamus@gmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com