Krönikor på Lajv-Norrland:
Assars sista dag

[ Tillbaka till krönikor ]

Vad ska man säga, nog visste jag att värdshuset låg lita avsides och så men detta var ju under all kritik, hoppades faktiskt att det skulle vara lite bättre kvalitet på mat och dryck men vad ska man göra? Är dock imponerad på det elektriska ljuset Wyrmel har här, synd bara att han släpper in vilket slödder som helst härikring på värdshuset. Jag hinner inte ens sätta mig ned ordentligt förens en mutant, MUTANT(!) kommer hela vägen fram till mitt bord. Denna idé om en fristad Wyrmel har fått för sig kanske är fin i tanken. Men sanna mina ord, detta kommer inte sluta lyckligt. Turligt nog för mutantkräket gick hon iväg innan luften blev alldeles förpestad. Alva ansåg att jag inte skulle vara så ilsk på dem men vad vet den arma kvinnan? Fin är hon men mitt intellekt är skarpare än hennes. För att göra situationen värre dök nu också en statstjänsteman upp, sa jag statstjänsteman? En kvinna var det, förstår mig inte på det är landet längre, kvinnor ska hålla sig på sin kant (även dom med högre rang). Turligt nog hann jag tala med henne innan den där Mara han sprida vidare sina lögner om mig, man vet ju hur hon fått sin kaptenspost... Fy tusan, andra måste minsann jobba hårt för sitt levebröd. Och på tal om det, drogerna som jag… inspekterade… hm just det… verkar ha varit av dålig kvalitet och några tycks ha dött av dem. För att ”täcka min rygg” gjorde jag några efterforskningar i ämnet och det visade sig att en viss Karasu på värdshuset kände till detta. Hur vet jag inte men efter några slantar åt hennes håll antog jag att hon skulle vara tyst.

Mitt upp i alltihop dök blodskuggorna upp med en liten brokig skara, de hade inte varit något större problem om inte Adolf Grip hade varit med dem. Som tur var dök även en grupp inkvisatörer upp på värdshuset, de borde hålla efter såväl mutanter som banditer. Dagen skulle fortsatt bra efter att jag fick höra att en av ”Blotsuggorna” blivit skjuten men Alva envisades med att glo på tidigare nämnda. Efter att hon passerat deras bord en gång för mycket tog jag henne avsides för att fråga varför… sedan minns jag inte så mycket mer än att Mara och inkvisatörerna släpade in mig utifrån värdshuset. Jag fick senare höra att ”blotsuggorna” hade utfört en liten hämnd för deras skjutne vän. Vänsterarmen var ordentligt skadad men det stoppar inte Assar Klapper.

Tog kontakt med inkvisatörerna för att diskutera detta ärende men Mara fick för sig att jag behövde tvätta bort blodet ur ansiktet. Nåja, det var i alla fall ett bra tillfälle att komma ”avsides” med Alva, lite nöje ska man väl ha under arbetstid? En mycket udda person vid namn Simon jag tänkt pressa på lite pengar visade sig också känna till smuggelincidenten, Karasu hade alltså inte varit tyst… om jag bara tänkt på det tidigare. När jag kommit tillbaka till stora salen blev det genast oroligheter i hallen. På vägen dit möter jag en av prisjägarna på värdshuset, och det svinet skjuter mig, Assar Klapper, utan att någon ingriper. Inte vakterna, och ingen av de övriga från nya staten. Vlad själv (blodskuggornas ledare) kom och sparkade i mitt sår några gånger innan Tången kom för att hjälpa mig. Fick veta att jag skulle lita på henne, men det var svårt efter den drycken hon tryckte i mig. Har aldrig känt sådan smärta förut. Blodskuggorna och Inkvisatörerna föste ihop alla på värdshuset i stora salen och satte mig ensam mitt emot. Men de skulle få ångra sig, ingen säljer ut Assar Klapper på det viset, inte utan att visitera mig ordentligt först i alla fall. Efter ett tag framgick det att ingen var på min sida, de tillfångatagna brydde sig bara om sina egna liv och Nya staten hade sålt mig. Men jag tänkte inte ge mig utan strid, när det framgick för mig att min tid var ute tog jag chansen. Bättre dö med lättat hjärta. När uppmärksamheten var riktad åt ett annat håll drog jag min dolda pistol och sköt förrädaren Grip. Jag brydde mig inte om var skottet tog men någon till skulle jag få med mig i döden. Men ack de var för snabba, jag föll mot mörkret. Jag fick hjälp men det var för sent. Det sista jag minns var Alvas ansikte över mig, jag sa som det var, att hon förtjänade bättre. Sedan var det bara tomhet och kyla…

Nå det är min berättelse. Får jag komma in i himlen eller inte? Nähe, Nirvana då? Valhall? Men snälla, inte ens Lucifer vill ha mig… Va? Gå på jorden som en osalig ande? Det kan jag väl tänka mig, hur lång är en evighet?

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

12/10/2005 (1 dagar)
Ångermanälvorna
Väja folketshus

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Adam Jonsson , Mycommandisyourwish@gmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com