Krönikor på Lajv-Norrland:
De tvås berättelse

[ Tillbaka till krönikor ]

Det var natt, det var mörkt, nordanvinden tjöt i skogen. De majestätiska granarna vek sig i vinden, snön öste ner...

Yascha:
Yascha var trött, frusen och hungrig Som tur var hade hon lyckats få tag i en stackars mager liten hare, som hon höll i ett rep, och hon blev lättad när hon hittade den lilla gläntan. Hon placerade sig mot en stam, hittade lite grenar, barr och andra växter, la dem i en hög framför sig, tittade på högen, fokuserade, och sen brann den med ett skönt varmt orange sken, som reflekterade sig i hennes orangea skinn. Hon trädde haren på en pinne och höll den över elden. Hon såg hur elden tog tag i pälsen som började brinna, hon tänkte med glädje på den förestående maten, tog fram en metallkopp, la i snö och placerade den över elden, kände hur skönt elden lekte kring hennes händer, och visste, den skadar mig inte. Var det en kvist som knäcktes i mörkret? Hon blev spänd, för visst hade hon hört något i skogen runt omkring sig?

Elen:
Elen var trött, frusen och hungrig. Hon kämpade sig framåt, för trött för att springa, till och med för trött för att se sig om. Ändå fastnade hennes blick på något som hon först inte förstod, en eld. Men vem kunde hålla en eld vid liv i detta väder, en helmutant? Snabbt rev hon av sig strumporna som dolde hennes armar, de gröna fläckarna lyste klart i mörkret, hon tittade förundrat på sina armar, vände och vred, hon kunde inte senast minnas när hon kunnat se på dem utan att skämmas och bli rädd, nu kände hon istället något hon inte känt förut, stolthet, över att kunna förknippas vid hjältar som Karasu Fågelklo, Yascha, Trixie, Dafne…. Dafne... Elen hade sett hennes kropp efteråt, sönderskjuten och ett fragment av ett minne precis innan skotten trasade sönder mutanten, minnet av hur Dafne bitit henne och hur Elen paralyserat henne och hur hon rasat ner på golvet sekunden efter. Det är bara ett fragment och även nu efteråt är det oljudet som hon minns bäst, det verkar inte vilja lämna hennes kropp, som om det borrat sig in i hennes porer, in i hennes fläckar. Hon ryckte till och såg sig vaket omkring, hon fick inte svacka, inte släppa uppmärksamheten för en sekund, hon var ensam, hon var tvungen att skydda sig själv.

Vaksamt smög hon fram mellan de gigantiska träden, när hon närmade sig såg hon att elden brann kraftigare än hon tidigare trott och verkade nästan oberörd av den hårda vinden, någon satt vid elden och lukten av välgrillad hare stack i Elens närborrar och gav henne kväljningar, hur länge var det sedan hon åt, två dagar? Fyra? Nej! Måste fokusera… personen vid elden rörde sig lite, som om han eller hon hört något, Elen slutade andas. En mindre evighet förflöt innan personen åter verkade vända sig till elden även om ryggen fortfarande såg väldigt spänd ut. Elen blinkade till, hon måste ha sett fel, eller hade hon just sett något orange skymta till? Hon kisade och böjde sig fram, lite för oförsiktigt kanske för personen vid elden vände sig och såg rakt på henne. -Yascha! flämtade hon. Men hur var det möjligt? Yascha var död, Yascha var biten, hon borde ha varit helmutant nu. Elen backade, kanske var hon det? Hon höjde handen framför sig, beredd att försvara sig…

Yascha.
Vänta, det var någon bakom henne. Hon höll all sin koncentration bakåt, beredd att vända sig om och kasta eld över personen.

Va? Någon sa hennes namn? Någon tilltalade henne, hon vände sig om, fortfarande beredd på strid, men, vänta……. Det var ett bekant ansikte, ett ansikte hon inte sett sedan hon förlorade sin första vän. Hon tänkte med sorg i hjärtat på Dafne, Dafne, som fått henne att förstå. Men vad var det, något grönt som rörde sig i mörkret, gröna prickar, späda armar. Jo, det var sant.

-Elen, vad gör du här? Hur, vad? Men, varför? Kom in till elden, värm dig, haren är nog snart genomgrillad. Hon reser sig upp, och öppnar sina armar, åt den lilla frusna vännen som hon inte sett på länge. Glad över att inte vara ensam, förundrandes över hur ödet fört hennes vän hit. Långt in i skogen, denna mörka, kalla vinternatt.

Elen:
Elen steg fram, bördan som lättade från hennes bröst var otrolig, det fanns ingen ondska i Yaschas ögon, det var Yascha som satt vid elden, det rådde ingen tvekan, adrenalinet pumpade fortfarande genom kroppen och hon darrade när hon slog sig ner vid elden, först stirrade hon bara på Yascha, såg på henne som hon aldrig sett henne förut, stirrade på den orangea fläcken på hennes hals såg på den halvmutant hon hade mittemot sig.

De satte sig åter ner vid elden, drack den tinade snön och åt den magra haren, som gav ny kraft åt trötta och frusna muskler.

Sedan började de tala, Elen berättade om hur hon flytt från Svarta Laxen, hur hon fruktat att inkvisitorerna eller Blodskuggorna skulle döda henne, hon hade följt efter karavanen till Skansfors i några dagar, sedan hade hon insett att hon måste försöka överleva istället för att jaga sin syster, det hade gjort henne ont att måsta lita Svarthatt men hon hade inte haft något val. Sedan hon lämnat karavanen hade hon bara drivit omkring och försökt hålla sig undan inkvisitionen. Hon berättade om vem hon var, den hon verkligen var, den hon tvingats dölja hon pratade om Lirit, det var skönt att ha en vän som man inte behövde ljuga för. Yascha talade också, hon berättade om saker som fick Elens hud att sticka, hon talade om vänner och fiender om hur det var, att vara som hon var, som de båda var. De talade om Dafne, hur hon kämpat för mutanters rättigheter, något Elen drömt om sedan hon var liten.

Yascha:
Yascha sörjde för sin väns skull, hon visste hur det var med systrar. Hennes egen syster hade hon återsett efter 17 långa år, och hade skjutit hennes nya vän. Hur det sved i hjärtat, och hur tanken på familjen beredde henne både sorg och glädje. Hur hon liksom Elen flytt och hållit sig undan, hur hon ljugit och stulit för sin egen överlevnad. Framförallt hur jobbigt det var att vara ensam, att veta att man är avskydd av alla. Att ingen får veta vad man är.

Medans de pratar så drar mörkret ihop sig samtidigt som timmen blir sen. Kylan kryper närmare, men elden håller det värsta borta. När högen blivit mindre, tar de sig försiktigt ut i skogen för att hitta grenar, barr och annat som kan brinna. De vet båda två att ingen kommer klara sig utan nåt som kan hålla dem varma. De hittar en hel del, som de lägger i elden, och sedan kryper de ihop under en grön filt.

För första gången sedan Jesem lämnat henne kände sig Elen säker, hon kände sig som själv, hon behövde inte längre hitta honom, det fanns någon annan som förstod. Natten gick, de sov en stund innan morgonen kom och gav sig vidare tillsammans, var visste dem inte, men dem visste vars dem ville, till tryggheten.

Det går en tid och livet är skönt, de är inte ensamma. De är två, två mot världen, som kan kämpa tillsammans. Tillsammans kämpar de för sin överlevnad. Med varandra kan de prata om allt, under de sköna dagarna så hinner de berätta om sina liv, sin släkt, och det jobbigaste och kanske också käraste de har, sina systrar. De systrar som gett dem både glädje och sorg, de systrar som de lämnat, de systrar som de inte vet var de är, eller ens om de lever.

Sen kom dagen, den onda dagen, dagen då Yascha blev knivhuggen. Dagen började bra, de hade sovit en bit utanför Sursvall. Målet för dagen var att skaffa nån filt till, lite mat och få höra vad som hände i världen. Som vanligt vaknade de innan mörkret gav vika, och började gå in mot staden. De hade känt sig förföljda, och hade varit väldigt vaksamma. Precis innan de nått staden, reagerar de båda när några grenar bakom dem bryts, och Yascha känner smärta. En plötslig ond smärta, och hon hinner se ett knivskaft sticka upp ur ena axeln, och sedan brinner det i träden. Snön brinner, mannen som stuckit kniven i henne brinner, och hon hör ett skrik, ett skrik som hon känner igen. Och hon inser, att det värsta som kan hända har hänt. Det hon har fruktat för har hänt, hennes vän, hennes enda vän brinner, och hon brinner av hennes egen eld. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, vad ska hon göra. Någon minut förflyter, och hon rullar i snön, hon måste få kontroll, samtidigt som hon skriker: Elen, släng dig i snön, rulla, du måste rulla, rulla, rulla runt. Du måste rulla………..

Elen:
Elen förstår inte, hon har paralyserat den djävul som attackerat hennes vän och allt brinner, snön, mannen, träden, hon försöker ta sig fram till Yascha, hon måste hjälpa. Först känner hon lukten, bränt kött, det vänder sig i magen, hon måste spy…

Med skriket kommer smärtan, hon skriker som hon aldrig skrikit förut, hon stirrar på sin arm, ser köttet spricka, ser huden bubbla, det gör ont, det gör fruktansvärt ont. Smärtan är allt, Den river i henne, sliter, den dödar henne, hon förstår inte, Yascha, hjälp mig… Sluta, Yascha, sluta… Men Yascha hjälper inte och Elen kan inte sluta skrika, hon märker att hon ligger på marken, Varför slutar det inte göra ont? Hon har äntligen slutat skrika, gråtande väntar hon på döden…

Yascha:
Det känns som om tiden står stilla, och när hon lugnat sig, fått kontroll över både smärta och eld, ser hon att hennes egna kläder också brunnit. Och hon ser en illa svedd Elen ligga med tårar som rullar nerför kinderna innan de landar i den röda snön. Hon kan känna sin väns smärta, och hon ser svart hud, kläder som förvandlats till aska, och hon vet inte vad hon ska göra. Med tårar av delad sorg och smärta slänger hon upp Elen på den andra axeln, den utan kniven. Tar i med all sin kraft och springer mot staden. Tar tag i första person och frågar efter hjälp, hennes vän har snubblat och fallit in i elden, och är i behov av hjälp, örter och annat. Det känns som en evighet innan hon kommer fram till gumman, som lägger örter och växter över Elens brända kropp.

Författare; Jenny Almstedt & Lina Gullbrand



 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

12/9/2005 (3 dagar)
Ångermanälvorna
Kramfors

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Lina Gullbrand , linagullbrand@gmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com