Krönikor på Lajv-Norrland:
Brevet

[ Tillbaka till krönikor ]

Kära syster! Jag måste lämna dig, jag passar inte här. Dessutom måste jag fortsätta min väns arbete. Du vet vem jag pratar, om Dafne, jag vet att hon är död. Jag saknar henne nåt fruktansvärt, och jag tror inte du vet vad hon betytt för mig, för oss, för alla oss mutanter. Innan hon dog så arbetade hon för att vi skulle få rättigheter, och slippa vara villebråd för allt och alla. Jag ska fortsätta hennes arbete, föra hennes vilja och kamp vidare. Hon fick mig att inse att jag är lika mycket värd som du, att jag har rätt att vara jag, trots mitt utseende och att jag kan göra sånt du inte kan. Jag ska inte behöva smyga, jag ska få vara jag. Jag kanske ska börja ifrån början? Jag kom till Svarta Laxen, på väg tillbaks till Soletå, där jag inte satt min fot på 17 långa år. Har aldrig vågat möta mitt förflutna, har inte velat riskera att träffa någon. Men så, jag tog mod till mig. Och på vägen stannade jag vid värdshuset, och redan när jag klev in genom dörren, började det surra i mitt huvud. För det mesta var det bara obehagligt, ibland blev det värre, men jag överlevde. Och döm min förvåning när jag ser en vacker figur med vingar kliva fram, utan att försöka dölja sina vingar. Jag visste inte vad jag skulle tro, tänka eller tycka. En mutant som inte dolde sig, en mutant som jag troligtvis kunde prata med. Så jag började prata med henne, utan att röja vem och vad jag var. Saker hon beskrev ur sitt liv, kände jag igen alltför väl, folk som stirrar, skriker blir rädda. Även om jag inte fått stenar kastade mot mig. Efter ett tag anslöt sig en till person, som jag började gissa också var mutant. Och hon blev fly förbannad och började skälla på Wyrmel när Inkvisationen klev in. Jag vågade inte pipa, det var otäckt, och jag ville inte avslöja för någon att jag var mutant. Så jag sa inget, men hängde med dem, det var så skönt att inte vara ensam, att få vara med någon som var som jag. Efter ett tag så insåg jag, att hon med det silverglänsande ansiktet nog var Dafne. En mutant jag hört talas om som arbetade för oss. Men jag vågade inte fråga, det skulle ju röja att jag också var mutant. Jag hade hittat vänner, de var mutanter precis som jag, jag vet inte var de är nu, ja, förutom att Dafne är död och inte längre bland oss. Men Trixie, flickan med vingarna har jag inte sett sedan jag följde med dig hem till mor och far. Jag saknar även henne, och jag saknar även dig, redan nu. Jag vill inte, men jag måste gå. Rösterna ökade i styrka, och det var fler än jag som hörde dem, och vi pratade med folk som sa att båten i älven var full av ondska, att vi inte skulle ta oss ut till båten, att vi skulle lämna Svarta Laxen. Det var då som vi började fundera på om rösterna kunde förknippas med båten, och vad det egentligen var som fanns på båten. Samtidigt som allt det här hände så cirkulerade det en massa rykten inne på värdshuset, Wyrmel betedde sig skumt och alla var på hugget. Blodsskuggorna var där, som vanligt fullpackade med vapen, och drickandes drycker som gör att man slutar tänka. Kära syster, undvik sådana drycker, de för inget gott med sig. Rösterna i mitt huvud växlade i styrka, liksom i deras andras huvuden, samtidigt som jag lärde känna Trixie och Dafne så pågick det en massa annat inne på värdshuset, folk bråkade, grälade, grät, skrattade, pratade och spelade tärning. Och jag såg dig, du kunde vara du. Men jag vågade inte gå fram och prata, jag var inte säker, 17 år är en lång tid, och du var så liten senast jag såg dig och dessutom så hade du Nya Statens märke på dig, och med andra ord så var jag ännu mera försiktig. Efter ett bra tag så slapp det ur mig att jag också var mutant, och Trixie och Dafne välkomnade mig in i vår lilla grupp av mutanter, vi åt tillsammans, pratade och drack, helt enkelt gjorde allt tillsammans. Du anar inte hur skönt det var att inte vara ensam, att få vara med andra som mig. Sen så började det hända saker, Wyrmel betedde sig ännu mer konstigt, vapen avlossades, och alla blev injagade i ett hörn. Och rösterna i mitt huvud ökade i styrka. Och kort därefter sprang helvetet löst, rösterna i mitt huvud fick mig att falla ihop i kramp, och genom smärtan som nu tog över hela min kropp så anade jag vad som hände. Jag är inte helt hundra ännu, men jag hörde vapen avlossas, skrik av smärta och skräck, och själv kunde jag inte göra mer än att ligga ihopkrupen som en liten boll. Det hände så mycket, så jag skulle behöva sitta och prata med dig, men det går inte. Jag känner igen mor och fars blickar sen jag var liten, det går inte så här lämnar jag dig. I korthet så blev jag biten av en annan mutant, en som inte blev påverkad av eld, och alla flydde från värdshuset och då så kändes det bra att följa med dig hem. Men inte längre. Farväl älskade syster Glöm mig aldrig, såsom jag aldrig kommer glömma dig / Karenina

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

12/10/2005 (1 dagar dagar)
Ångermanälvorna
Kramfors

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Jenny Almstedt , knas_79@yahoo.se

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com