Krönikor på Lajv-Norrland:
Slaget vid Xal. en knekts dagbok

[ Tillbaka till krönikor ]

Slaget vid Xal Skrivet av Harald, knekt vid akademin. Gryning andra dagen. Kort efter mitt vakt pass. Den andra dagen sedan dvärgarna kom. Vi lider stora förluster mot dessa sega krigare. Dom fortsätter bara att komma, trycker på som det känns, i en evighet. Man har sovit oroligt minst sagt, om man sovit alls. Det här var inte som jag hade trott. Det här med krig…så mycket man helt plötsligt finner att man är rädd för. För två dagar sedan var jag inte rädd för nån eller nåt, nu vet jag bättre. Rädsla och oro är en del av krig, en stor del. Men nu i morse tändes ett ljus av nyfikenhet då en man helt plötsligt under det pågående slaget dyker upp framför porten. Hrolf Runarsson. En röd sol stiger och dimman som ligger som ett lock över fältet markeras tydligt. Männen står vakt vid norra porten. Striderna hade gjort ett uppehåll eller kanske hade dom givit sig av. Det har gått några glas sedan vikingarna kom, och hoppet tändes för en stund. Tystnaden bryts av ett vinande som av en pil följt av någon som stönar och rasar till marken. Tystnaden infinner sig igen bara för att åter brytas. Denna gång av det skrapande ljud som blir när metall möter metall. Manskapet på muren är på helspänn, är det nåt nytt djävulstyg av dvärgarna eller nåt värre. Något rör på sig där ute, ett plötsligt tumult och ett svärd ringer ur sin skida. Man kan se konturerna av två kämpar, den ene bara lite längre än den andre. Den korte med yxa, den andre med svärd. Yxan som är ett kraftfullt vapen svingas mot den längres ben, men han hoppar över hugget och sliter tag i den kortes axel som slår runt och finner sig stående med ryggen mot sin fiende. Med en föraktfull gest avslutar mannen med svärdet det han påbörjat och sänker sitt svärd. Med svärdet lågt vänder han och kommer vaksamt gående mot porten. Huvudet hålls högt även om resten av kroppshållningen vittnar om en man som inte sett sömn på flera dygn. Han bär inget annat än en enkel svart läderrustning, svärdet i handen och en båge spänd över bröstet. Men kogret gapar tomt även om det säkert nyligt funnits pilar där. Det viskas uppe på muren om vem det kan vara, vissa höjer bågar andra mumlar nåt om att en ensam man inte är något hot. ”Sänk era bågar, mitt namn är Hrolf Runarsson, tidigare en elev här på akademin, jag kommer för att inställa mig hos min ordens broder Alrik.” Alla på muren blir tysta, inget händer medan befälen talar tyst inbördes. Något drar mannens uppmärksamhet, svärdet smäller tillbaka i skidan, därefter blir det tyst då han glider ut i dimman. En springare skickas efter Xals härskare. Mumlet tar vid och det spekuleras runt porten om vem han är. Tiden går sakta när tystnaden ligger tung. Porten slås upp och soldater slår ut i försvars ställningar, en halv måne runt porten, mitt i cirkeln stegar Xals härskare ut. ”Hrolf!” Ropet sugs upp i dimman, men det har räckt ut så långt det behövdes, när mannen kort efter materialiserar sig ur dimman. Då de två, Xals härskare och denne Hrolf känner varandra hälsar de hjärtligt varpå de går tillbaka upp innanför murarna. Han kom i grynings dimman och vi på muren visste inte vad eller vem vi hade att göra med. Tills han yppade sitt namn, då visste jag att vi inte hade något att frukta. Efter att Hertig Alrik och Hrolf gått upp mot borgen igen återvände jag och min grupp tillbaka upp på muren då vårt post pass inte är över än på något glas. Det kan inte annat än båda gott nu då Vikingarna tidigare anslutit och nu även en av akademins bästa elever återvänt för att bistå med sin kunskap… Hrolf Runarsson, en gång knekt här vid akademin, samtidigt som Hertig Alrik. Men hans betyg och omdömen. De är fläckfria, bättre än Hertig Alriks. Vad som hände med honom sedan vet ingen som jag frågat, och då de dokumenten är blanka. Vad jag tidigare trott var att han var död, därav de blanka sidorna… Inte många läser de gamla dokumenten eller för den delen vem som fått någon dammig utmärkelse, men han vars namn pryder alla utmärkelser som jag sett inne i akademin, har som sagt väckt min nyfikenhet. Och det långt tidigare innan de här förbannade dvärgarna kom. Den gången jag skulle få välja inriktning. Mitt val föll på störstrid långt bakom fiendens linjer. Jag ångrar att jag inte förde dagbok redan då, det hade varit lättare än att försöka komma ihåg allt nu. Men men…När jag började gå igenom dokumenten för att se vilka som tidigare tränats i dessa färdigheter var det ständigt hans namn som kom upp. Kapten Hurin som tränar mig har alltid svarat undvikande när man frågat om Hrolf. Det är bra då jag nu får chansen att fråga den bäste om råd. I alla fall om vi kommer ur det här levande… Middag andra dagen Jag blev nyss väckt för att, som jag trodde gå på ytterligare ett vakt pass. Men så var inte fallet, jag ska inställa mig i arkivet snarast? Vem går någonsin till arkivet och vem vill träffa mig där? Jaja order är order… När eleven Harald kommer ner till arkivet står en man längst ner i hallen och synar ett dokument. Runt bordet där Harald brukar sitta och läsa sitter Tekla, Alriks kurir tillsammans med kapten Hurin. När Harald kommer in tystnar samtalet mellan de två och de ser mot honom. ”Jaså där är du…” det var den smale och oproportionerliga kapten Hurin som talade först. Tekla på sin sida bordet drog en av sina dolkar och började bryna den. ”Hur känns det pojk? Nu när du fått känna på stridens hetta, det kan ju inte vara någon större fara då du fortfarande verkar vara vid god hälsa.” ”Jooo kapten det känns bra.” Svaret var kort och lögnen bakom orden hördes tydligt. Hurin log för sig själv. ”Vi kan lägga bort titlarna en stund, i alla fall så länge vi är här inne. Minns du de gånger som du frågat om tidigare elever som valt den inriktning som du har valt.” Det kom en nick till svar från Haralds håll. ”Jag ska ge dig ett svar nu. De var fem som tränades för ett par år sedan, före och efter det har det varit få, jag var den senaste som tränats innan dessa fem. Så du kanske förstår, att det var något speciellt när fem valde det samma år. Av dessa fem var det en som utmärkte sig. Som jag vet att du sett, eftersom du frågat om just honom vid ett par tillfällen. Nåväl dessa gavs fria tyglar när deras träning var över. De var de bästa som passerat ut genom Xals portar på mycket länge kanske någonsin, alla kategorier. Jag måste säga att man blir stolt… för ett par år sedan slöts ju avtalet med alverna och kort efter det kom ett bud från konung Jerker. Han ville skicka mina fem elever på träning hos våra nyfunna allierade. De skulle kompletteras med deras kunskaper, det var då som de dokument som du frågat om försvann.” Harald satt stilla och tyst en stund för att smälta allt han fått höra men allt han kom på att säga var. ”Varför säger du det nu?” Alla tankar på mannen nere i hallen var som bortblåsta av all ny information han fått. ”Därför att jag har fått veta av min lärare att du är lovande, och att du kommit långt i din utbildning.” Rösten var kort och tonfallet nära på otrevligt. Det var mannen nere i hallen som kommit upp bakom honom. ”Detta är min bästa elev, Hrolf.” Leendet på Hurins läppar räckte från öra till öra. Vid nämnandet av namnet rycker Harald till, stolen skramlar i golvet när han tafatt kom på fötter och tittar förskräckt ner på mannen från alla utmärkelser. Det bankas på dörren tre gånger och en liten tunn väpnare sticker in huvudet. ” Herr Hrolf! Eyra Björnklo är här, du ville veta så fort hon kom.” ”Gott! Ta mig till henne. Hurin förklara vad som gäller, Tekla vi går och möter Eyra.” Med detta försvann de två tyst genom dörren. ”Jaha. Det är mycket på en gång, jag vet. Hrolf må vara den som utmärkte sig men han kan fortfarande inte hantera människor. En av de få som han behandlar med respekt är mig själv och Hertigen. De var bästa vänner under tiden här. Man måste förtjäna hans respekt.” Harald sitter som paralyserad på stolen och lyssnar till sin lärare. Han förklarade att Hrolf ville ta med sig en grupp på inte mer än sex man för att slå mot dvärgarnas bakre led. Det betydde lång tid ute i skogen och långt ifrån all hjälp som skulle kunna tänkas finnas. Han gick in på detaljerade planer på hur man skulle agera vid olika lägen. Så som den lärare han var lade han in frågor på det han sagt för att förvissa sig om att eleven förstått och hängde med. Det mesta var repetition från det han tidigare lärt sig men med vissa små förändringar som Hurin påpekade var Hrolfs förslag på vad han sett skulle fungera mot dessa kortväxta krigare. ”Vad gör vi om dom använder något sätt att spåra oss?” Frågan kom på något som de gått igenom flera gånger redan men Harald svarar med en iver i rösten som mest kommer av att han nu hunnit smälta det som sagts från början, och att Hrolf faktiskt ville ha honom med sig i sin grupp. ”Vi går på stenar, byter riktningar ofta, gör sken spår, sätter ut fällor…” Han avbryts av att Hrolf och Tekla kommer tillbaka med en kvinna och två män i släptåg. ”Vi får se till att det här blir kort, vi har lite tid och mycket att planera.” Hrolf presenterade dem i tur och ordning. ”Vi lämnar borgen i natt, Tekla ser till att vi får med oss vatten skinn och pratar med Alrik om pilar. Harald du går och packar i ordning din utrustning, jag, Eyra, Greger och Geir börjar planera vårt görande de närmsta dagarna…” Med detta böjer de fyra huvudena runt en karta som rullas ut på bordet. Eftermiddag andra dagen Det där var något jag aldrig trodde jag skulle få vara med om…Hrolf ville ha med mig i sin grupp. haha nu för jag ju chans att fråga honom i alla fall. Men han verkar var lite av en enstöring…nu ska jag bara packa. Vad ska man ha med sig? jaja packa måste jag i alla fall. Kväll andra dagen Nu har jag packat allt och han har gått igenom vad vi har för uppgift var och en. Nu ska vi bara gå igenom det stora hela innan vi ger oss av. Förhoppningsvis klarar vi oss i alla fall till skogen utan att bli upptäckta, annars kan vi få det svettigt. Jag är så nervös, tänk om min okunskap fäller gruppen? Jag undrar när jag skriver nästa gång… Det var snart midnatt och följet hade samlats på borggården för att en sista gång kontrollera att allt var med och att allt fungerade. ”Dåså, då går vi.” Tekla tog täten och ledde dem genom gatorna ner mot den fallna sydporten. När de närmade sig saktades tempot och vid flera tillfällen fick de gå tillbaka för att finna ny väg. Väl framme vid porten eller vad som var kvar av den stod två dvärgar posterade. Geir och Greger som var ur Eyras grupp tvekade inte och i samma svepande rörelse avfyrades pilarna som sänkte de två vakterna. ”Du ser hur bra det går när alla vet vad som ska göras, när det är bestämt i förväg. Det blir när vi kommer dit ut som det blir spännande,” viskade Hrolf till Harald som inte blev märkbart lugnare efter det. ”Du ser alla eldarna därute, de ser ut att vara utplacerade på måfå. Du har fått lära dig att gå så långt ifrån en upplyst plats som möjligt, det är rätt i vissa lägen. Men som det är här när så här många eldar som syns från våra murar, vad skulle du tänka då?” ”Tja att dom är många där ute…” Ja men hur många? Räkna snabbt eldarna och tänk hur många man du skulle sätta vid varje eld. Minst fyra eller hur. Två och två som byter av varandra. Det blir snabbt 400 man bara för att vakta södra sidan in mot Xal. Där eldarna är som tätast kommer du ihåg var det är när det är ljust.” ”Träsket där vi brukar träna på att ta oss fram i oländig terräng…” Harald började så smått se vart åt Hrolfs resonemang lutade. ”Så du menar att där det är flest eldar, i träsket är det också svårast att bevaka.” Ett nickande bifall kom från Hrolf. ”Det är därför som du kommer att leda oss. Du hittar bäst där inne… så varsågod.” Med en gest visar Hrolf mot mörkret. Under ledning av den yngste i gruppen gav dom sig av ut i mörkret utan så mycket som ett farväl till de som man hade kära. ”Så här måste det bli, inte fler än nödvändigt som vet att vi ger oss av. Det kommer inte att vara någon heder i det vi ska göra. Jag är ledsen att du måste lära dig den hårda vägen, men jag behöver dig för att hitta dit vi ska.” Tanken kom oinbjuden till Haralds sinne likt en ond dröm som man vaknar ur, och har svårt att veta om man upplevt eller inte. Men när han vänder sig om ser han Hrolf betrakta honom ur det sista ljuset från muren. Det tog gruppen större delen av natten att täcka sträckan från porten till skogsbrynet. Och med endast ett par timmars mörker kvar att ge dem skydd samlades de i en skogs dunge så nära en av eldarna att man kunde höra dess sprakande. Dom hade med jämna mellanrum sett små dvärg patruller passera i skuggorna från eldarna. ”Dom patrullerar och använder eldarna som skydd. Vem som än vill passera kommer att synas som mitt på dagen och allt mörkerseénde kommer att vara borta.” Det var Eyra som kort konstaterade detta med en svordom. Hrolf stack sin dolk i marken. ”Och dom kommer inte att synas i skuggorna, lika lite som dom ser oss, så vad vi ska göra är att vi dödar nästa grupp som passerar och hoppas att dom inte har placerat ut ytterligare en patrullslinga, för att tre av oss kommer inte att se på ett halvt glas. Jag, Geir och Greger tar ut patrullen. Ni andra stannar här och väntar tills vi kommer tillbaka och hämtar er. Till dess se till att inte titta in i elden för att vi kommer att behöva era ögon senare. Risken är stor att någon av oss tre dör, blir det jag så vet Tekla vad som ska göras och Harald du ska leda den till dimmön mitt i träsket. Där har jag lämnat lite saker som kan komma till nytta.” ”Det finns ingen ö ute i träsket, går man in kan man få gå i dagar innan man kommer ut, om man kommer ut.” En lätt antydan till panik hördes i knektens röst. ”Avbryt mig inte, det finns en ö och du är tränad där inne och ska kunna hitta den. Jag kunde, då borde inte du heller ha några problem.” I det svaga ljuset från elden kunde man se ett tunt leende sprida sig över Ynglingens läppar men han blev inte märkbart lugnare av det. Hrolf vände sig mot Tekla. ”Officerarnas tält ligger på andra sidan lägret uppe på sluttningen. Då går vi.” Med detta kröp de tre fram till en liten svacka just utanför Eldens ljus. Tidig gryning tredje dagen Vi har i alla fall kommit helskinnade över fältet, nu är det bara att invänta dvärgarna. Morgonen kommer och fortfarande har ingen patrull dykt upp, det är förstås lätt att säga nu men vi skulle ha kunnat passera utan upptäckt för ett glas sedan. Men Hrolf verkar inte vilja ta några risker. Och skulle vi ha gått då skulle det säkert ha dykt upp en patrull. Han skrämmer mig, jag kan svära på att det var han som satte de där tankarna i mitt huvud, och nu vill han att jag ska leda de andra om han dör, ut i träsket till en ö. Jag har aldrig hört talas om att det finns en ö ute i träsket bara massor av dimma och förrädiska gungflyn. Kallt är det också… Det hela kommer bara så hastigt, han var fullt allvarlig när han sade att han kanske skulle dö i den här striden, jag vet inte hur jag ska kunna komma överens med den tanken. Men jag tror att jag gillar Geir. Han är då inte så mycket äldre än mig. Nu kommer patrull.. Patrullen kom gående knappt urskiljbara i skuggorna. De tre männen drog sina bågar och väntade på rätt ögonblick. I samma ögonblick som pilarna sänkte sina mål stormade de tre över den upplysta gläntan och kastade sig över de fem dvärgar som något överraskade famlade med sina vapen för att försvara sig. Döds tyst stred de tre som visste att om bara en av dessa fem kom undan eller hann blåsa i sitt horn skulle dvärgar komma på deras spår inom minuter. Ingen dvärg hann fly eller blåsa i sitt horn, nästan utan ett ljud låg de fem döda på marken vid deras fötter. Tysta satt de kvar på huk och lyssnade på något tecken på att det fanns fler. ”Vi måste lägga dom här så att det ser ut som vi anföll dom från skogen och att vi var på väg in i staden.” Med detta började de släpa dvärgar och placera dessa så att allt pekade på att det var en grupp med förstärkningar till Xal som passerat. ”Ni ser till att det här blir gjort, jag leder de andra förbi.” Det var knappt mer än en viskning men de två krigarna nickade i bistert bifall. Med knappt en timme till gryningen hör Harald någon komma, de tre har vänt sig från elden för att spara ögonen, med Eyra som post. ”Nu får ni lita på mig, håll ögonen vända från elden och cirkla runt den. Stanna ett femtiotal meter in och när ni ser oss komma så får du leda mig Tekla.” Harald såg hur kvinnan tittade upp mot Hrolf för att senare nicka. Mörkret kanske spelade honom ett spratt men var det inte ett leende som spreds över hennes läppar. Med det gick dom ut i träsket med Harald i täten, precis som Hrolf hade sagt stannade dom en bit in. Men det tog inte mer en minut innan de andra kom i kapp. Hur de hittat genom mörkret gnagde i Haralds sinne, han kunde svära på att han eller någon av de andra två inte hade gett ett ljud ifrån sig men ändå så gick dom rakt på och slöt upp bakom Tekla. Och de kunde fortsätta mot hans bättre vetande djupare och djupare in i träsket. När det första grynings ljuset tänder dimman träder en upphöjd kontur fram ur det stillastående vattnet. Han hade rätt det fans en ö. Gryning. Det fanns alltså en ö här inne. Och som det verkar har han använt den förut. Här finns tunnor packade med pilar, svärd och spjut som blivit rostiga med tiden, torr ved och en djup eldgrop med en låg trefot över. Allt instuvat under ett vindskydd som smälte in så bra mot träskets omgivning att jag var tvungen att gå precis på den för att upptäcka den. Mitt emot vindskyddet står ett till likadant inrett med fällar och filtar att sova i. Det är precis som han har förberett sig på att måsta fly från Xal och ville försäkra sig om att ha någonstans att ta vägen. Men varför? Det här stället har funnits här länge och varför det? Till vilken nytta när Xals portar och alla förnödenheter han kan behöva finns där? Och vad har han och den där drak dyrkaren ihop? För många varför… De samlades runt den karta som Hrolf dragit fram. Eyra pekar med en pinne samtidigt som hon börjar. ”Striderna har varit hårdast häruppe, lägret ligger här enligt vad Hrolf säger, alltså borde de skadade flyttas i den här dalgången.” Hon lutar sig tillbaka för att se de andras reaktioner. Hon var en härdad soldat men hon var lite osäker på den unge knekten. ”Vad tror du Harald?” ”Varför pratar vi om var de skadade flyttas för väg, var det inte deras befäl vi skulle komma åt?” Hans ögon blev större allt eftersom det gick upp för honom att det dom skulle göra var att slakta de skadade. ”Vi ska ta ut deras befäl JA men vi behöver mer underrättelse för det, den ska vi hämta i natt. Till dess är det ett bra tidsfördriv att döda deras skadade.” Hrolf sade det med ett likgiltigt uttryck som fick det att vända sig i magen på den unge knekten. ”Det är vad som måste göras, vare sig ni gillar det eller inte.” Rösten som talat kom bakifrån ett av vindskydden. ”Tarandir, det var på tiden.” Ut bakom vindskyddet stiger en lång och kraftigt byggd Alv. Hrolf presenterar dem för varandra och ger Tarandir en kort rapport om läget innanför murarna. ”Det var ungefär som väntat, men nu kommer lite hopp i alla fall, det är Varjager därute, dom kom i natt och dom har vissa framgångar.” ”Då kom dom alltså.” Hrolf släpper ut ett djupt andetag. ”Vi måste få in ett meddelande om det här till min Herre.” Påpekade Tekla burdust. ” Med en Alvmagikers båge kan man nå med en pil innanför Xals murar.” Hrolf tittar menande mot Tarandir. ” Skriv ett meddelande så ser jag till att det kommer in.” Harald hade dragit sig undan de andra och satt för sig själv och fingrade på sitt svärd. Han såg på när Hrolf skrev ett meddelande på en bit papper och gav det senare till Alven som bjöd farväl och försvann sedan lika tyst som han kommit. De andra packade sina saker fyllde sina pilkoger till bredden och gjorde sig redo för avfärd. Harald fann att han gjorde detsamma och blev förskräckt när såg ner på de två svärd som han stod och vägde i händerna. Ett stort och tungt, gjort för att lemlästa och hans eget lilla och nätta som skulle vara till hjälp mot tekniska motståndare. Med avsmak valde ha det tyngre. Sedan lämnade de träsket springandes på tysta fötter på det sätt som de vistas mycket i skogarna kan. Mot den dalgång där sjuktransporterna gick. Hoppas att jag dör… det har jag förtjänat. Vad har jag någonsin sett i den mannen. Hrolf! Det var försvarslösa där de låg, så fort vi hade nergjort den lilla eskorten så började han. Skar halsen av dem en efter en, han sade åt oss andra att gå därifrån men Eyra och Tekla stannade och hjälpte honom. Sedan hängdes de upp i fötterna på båda sidor om stigen. Det sänker deras moral! Visst men det är inte mänskligt att göra något sådant. Och sådär fortsatte det hela dagen grupp efter grupp med skadade dräptes på samma sätt. Och sen kom Dvärgarna med full styrka. Det var fram emot kvällen och vi var på väg uppför sluttningen när de kom taktfast nerför berget. Eyra skrek ut en order åt Greger och Geir att täcka vår reträtt med pilar och sedan sluta upp. Vi sprang för våra liv längs med berget för att ta oss runt. Så vek Hrolf och Tekla av och tog skydd bakom ett nerfallet träd. Det sista jag såg var att de stack ner pilarna i marken framför sig. Jag och Eyra fortsatte tills vi kommit runt berget och såg träsket… därifrån gick vi letade oss igenom gungflyna hit. Nu har de andra kommit, Tekla i täten och Geir som stödde Greger som blödde från sidan. Så sa han något till Eyra. Sen sjönk han, slappt ner på marken. Ha! det är vad vi är här för, att dö…Nåväl lika bra att få det överstökat. Eyra rusar fram och lyfter upp den slappe mannen i en halv sittande ställning, viskar något tyst i hans öra medan de andra går in under vindskydden. ”Han kommer att dö innan det är gryning. Han vet det Eyra, precis som du.” Hrolf sade det ut i tomma luften men utanför vindskyddet hörde man hur Eyra drog efter andan. ”Vi kan inte vaka här hela natten vet du…han skulle vilja att det blev gjort.” Eyra kom fram bakom vindskyddet men ansiktet stilla som en mask där en ensam tår letade sig nerför kinden. ”Gör det du, sen går vi …” med detta försvann hon på tysta fötter i riktning mot Dvärgarnas enorma läger. Hrolf ställde sig upp, fyllde sitt koger samtidigt som de andra gjorde samma sak. Geir gav Tekla och Harald varsitt vattenskin samtidigt som de gick ut efter Eyra. Vi sitter här och väntar på nästa lucka i vaktposterna. Vi har suttit här och kartlagt deras vaktrundor i flera glas nu. Det är inte så långt kvar till gryningen, och jag är så trött. Kan inte minnas när jag sov sist… och nu när vi bara är fem, efter att Hrolf dräpt Greger blir det ingen tanke på någon sömn. Och han är ute och spårar några ryttare vars spår vi passerade tidigare. Vilket slöseri med tid… spåren kommer att leda honom tillbaka till Xal. Vi har i alla fall hittat Officerarnas tält, men dit är det en lång väg genom led efter led med dvärgar. Dom är hur många som helst minst lika många här som jag såg utanför Xals murar. Med två timmar till gryningen kommer Hrolf in i det provisoriska skydd de byggt för att kunna spana på lägret. ”Vad har dom för rutin?” frågan var riktad till Eyra. ”Patrullerna kommer i ojämna intervall mellan fem minuter till tjugo minuter mellan grupperna, men jag tror att jag kan se ett mönster. Inte likt något som används av varken oss, Mörkeralver eller Alver för den delen, men jag tror att jag listat ut det.” ”Bra säg till mig när vi ska gå så ska vi tre komma på ett sätt att ta oss in.” Harald kände sig lite stött när han inte blev tillfrågad om hans åsikt i frågan men han biter ihop tänderna och kryper fram till den hastigt uppkomna kartan över lägret som ritats på marken. "Vi måste slå till mot så många av deras officerare som vi hinner. ” ”Som vi hinner innan vi blir dräpta menar du” avbröt Harald. ”Nej innan månskuggan anfaller lägrets sydsida och ger oss tid att försvinna ut, nu beror det mycket på var dom har sina uppställnings platser. För när anfallet kommer blåser vakten i sitt horn och då kommer hela lägret att sjuda av aktivitet. Och vi vill inte finna att vi står mitt på en sån uppsamlingsplats…” ”Vårt enda problem är att vi inte har någon möjlighet till det,” invände Tekla. ”Nej det har vi inte så vi får helt enkelt lita på att Varjagerna är punktliga. Och att hålla oss borta från de öppna ytorna och de mest vältrampade stigarna när det första gryningljuset siktas.” ”Du ville ha en lucka, om min teori stämmer har vi tid på oss att smyga in nu om vi skyndar oss.” Det kom som en viskning från Eyras håll samtidigt som hon hukande började ta sig ner från sluttningen.” Harald, du vet att du måste märka tälten med en blodfläck på tältfliken efter du gjort det du ska. Vi vill inte gå in i tält fler gånger än vi behöver.” Viskningen slog emot den unge knekten som ett svärdshugg. Jag har gjort det. Dräpt en försvarslös man i hans bädd…vi gjorde det allihop. Hur många jag han med vet jag inte. Ha! efter att vi tagit ut deras stationära poster runt Officerstälten var det bara att gå från tält till tält, gå in…och ja, skära halsen av vem som än låg där inne. Dom hade förmodligen söner och döttrar som väntade på att deras fäder skulle komma tillbaka över havet. Det kommer inte att ske. De är döda nu. Hrolfs utlovade anfall i gryningen kom då i alla fall, jag har aldrig sett någon strida på det viset till häst förut, som om de var ett med sina djur dessa varjager, krigare från Gaul som kallade sig för månskuggans klan. Hur han fick dem att hjälpa oss är över min förståelse men jag är tacksam för vi skulle inte klarat oss levande ur lägret om det inte var för deras anfall. Nu ska vi bara se vad som händer i lägret under morgonen och få lite vila… Väl tillbaka i det provisoriska skydd de byggt under natten turas de om med att hålla vakt så att alla fick en välbehövlig vila. Någon skakade lätt i Haralds axel, han öppnar ögonen och ser Geir sitta där. ”De andra tyckte att du kunde behöva lite vila, så du fick sova. Dvärgarna började röra på sig in mot Xal, så de följde efter. Dom tog våra pilar och skulle ansluta sig till Varjagerna. Vi ska möta upp med dom inne i träsket för att fylla på förråden.” ”Hur länge har jag sovit?” ”Det är bara tidigt på förmiddagen än så det är ingen fara, och du. Du skötte dig bra i morse, jag skulle inte ha klarat av det om inte du gått in först. Inte en chans.” Med detta så reste han sig upp och började gå mot träsket. Harald tittade långt efter den långe mannen. Så samlade han sig och gick efter. När han kom upp jämsides talade Geir igen. ”Du ska vet att du blir mer och mer lik honom eftersom tiden går…” ”Jag hatar honom ändå, han är inte mänsklig.”” Det är för att han vill bespara dig hans öde, att vara sån han är , för att det är vad han är bra på…” Samtalet avbryts när ett halvdussin dvärgar kliver fram som ur marken. Anfallet påbörjades i samma ögonblick, snabbt har de spritt ut sig i en ring runt de två. Avvaktande ser de stridande på varandra sedan sluts cirkeln obönhörligt runt dem. ”Vår enda chans är att försöka bryta oss ut” Orden nådde Harald samtidigt som Geir störtar förbi honom i ett utfall. Knekten med sin träning färsk i minnet ser möjligheten som Geir skapar åt honom och dyker efter den. Luckan mellan två av dvärgarna var liten och skulle det ha varit fullvuxna män han stridit mot hade det gått. Men nu fastnade han inne i cirkeln som åter slöts omkring honom. Geir som rusar undan svärande dvärgar ser sig om för att se om ynglingen klarat sig ut. I stället får han se hur denne med ett lugn som måste ha kommit av att han visste att hans tid var inne tar strid med de sex kortväxta krigarna, samtidigt vänder Geir för att undsätta. Fyra av de sex ligger på marken när han åter ger sig in i striden bara för att se sin vän grimasera av smärta när en dvärgayxa sänker sig i hans rygg och han segnar ner på marken. Geir skriker ut sitt förakt när han med hatet lågandes i ögonen nergör de två som fortfarande står. Hrolf, Eyra och Tekla smyger genom träsket mot ön när de får syn på något framför dom, en skepnad som staplande rör sig in mot träskets mitt. Det var ungefär middag och dimmorna lättade ibland, och i en sådan lucka ser de hur Geir kämpar med att släpa något efter sig genom dyn men stannar när han får syn på de tre. Ingen säger något men alla förstår vad som hänt. Tillsammans hjälps de två kvinnorna åt att lyfta upp den genom blöte knekten för att bära honom den sista biten in till ön. ”Han dog för dig vet du.” Orden letar sig in till Hrolfs medvetande samtidigt som de kom in under vindskyddet. Tystnaden ligger tung när de fyra som fortfarande är i livet sitter runt en liten och hastigt hopkommen eld. ”Vi har vilat nog, dom finns fortfarande kvar där ute.” Orden som bröt tystnaden fick det att rycka till i Geir. Också Eyra och Tekla såg ogillande upp mot Hrolf som redan ställt sig upp och börjat fylla sitt koger. ”Du såg lika väl som oss att vi skulle göra varken till eller från om vi skulle bege oss tillbaka in mot Xal nu.” ”Nej eftersom det är över, alvspanaren hade kommit upp obemärkt bredvid ett av vind skydden. Både mitt folk och mina mörka kusiner anslöt nu under morgonen. De tillsammans med Alrik driver tillbaka dvärgarna.” Alla fyra runt elden tittar upp på varandra med bittra leenden. ”Och du är säker på detta,” undrar Tekla ”Ja och jag skickades ut av Tarandir för att försöka finna er och föra er tillbaka in till Xal. ”Eyra, du och Geir borde nog hålla er därifrån, du vet ju hur Alrik ser på din landsförvisning. Men Tekla borde nog inställa sig hos sin hertig för att avlägga rapport.” Och du? Kom det som svar från Eyras håll. ”Vi splittras här, jag ska gräva ner den här, nickar mot Haralds kvarlevor. Sen beger jag mig söderut för att rapportera till vår Kung.”” Harald ville att du skulle ha det här”, viskade Geir medan han plockar fram det svärd som tidigare lämnats i lägret. Utan vidare avsked beger sig alla av åt var sitt håll. Eyra och Geir mot Morea, Tekla följde efter alven tillbaka mot Xal. Hrolf gick ut bakom vindskyddet och började gräva. Innan han skulle lägga ner kroppen gick han igenom fickorna. Lade allt i en hög vid huvud ändan i gropen. ”Vad!? så du förde dagbok…” Det här var intressant läsning… är jag verkligen sån? Jaja… Jag är ledsen för allt det här. Jag ska svara på dina frågor så gott jag kan, få se nu… det jag och Tekla har ihop är att vi är lärda att tro på samma Gud.. Nu ska du veta att jag inte tar så allvarligt på någon av dem. Men jag är tränad av Drakmunkarna uppe vid vinterbergens fot. Sedan hur jag fick Månskuggan att hjälpa oss är helt enkelt för att jag är född till deras ledare, omän jag inte varit i Gaul mer än ett fåtal gånger i mitt liv. Passande föresten med din gåva, med den ingraverade halvmånen på svärdsknoppen. Det är ett av de bästa svärd jag sett faktiskt, och det är vårt vapen… Hoppas nu att ingen läser det här men Jag ville bara att du skulle veta…Att jag är ledsen /Hrolf

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA


Trollpack
Trakterna kring Xal

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Jon sundelin , nevyn@brinet.nu

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com