Krönikor på Lajv-Norrland:
Nidumkrönikan V: Epilog

[ Tillbaka till krönikor ]

"Fly! Fly för era liv!"
Och det var vad man gjorde. I alla hast packade människor ihop sina saker och begav sig snabbt av mot Eriksborg där skydd fanns att få mot det hot de blivit varnade för. Och vad var det för hot? Jo, graucher, en uråldrig ras som väckts och som nu var på krigsstigen, och som åt allt i sin väg.
De som hamnade på efterkälken, syntes aldrig till mer. Om det var gracuher eller illvättar som gett dem deras öde, fick man aldrig veta.
Väl inne innanför Eriksborgs skyddade murar kunde alla höra det väldiga mullret av hundratals fötter som raskt tar sig fram genom skogen. Från bröstvärnet gick det att se hur skogen längre bort skakade och ljudet av träd som faller och grejar som bryts av ekade mellan bergen. Rådjur, rävar, vargar och harar flydde för sina liv i stora flockar från den stora karavanen. Länge kunde man höra dem och när de väl var borta var allt tyst. Storkonungen lät skicka ut spanare och de kom tillnaka med vita ansikten och förfärade blickar. De avgnagda ben de hittat kunde inte tala om för dem om det var människa eller djur som kommit ivägen för graucherna. Men de hade även goda nyheter; graucherna var nu borta. De hade passerat och det var säkert att komma ut fästningen. Storkonungen beslutade att hålla möte med baronerna i Vendor och skulle således resa dit tillsasmmans med dem. Han förklarade också för dem alla vilka bevis han fått för att Höökenkrantz var en förrädare, där det starkaste beviset var baronens egna erkännande inför en av Falkens Ögon. Baron Höökenkrantz fick aldrig se Vendor, och vem vet om han lyckades överleva grauchernas framfart eller ej. Men konungen var nöjd. Anledningen till att han samlat till möte var för att se var baronernas lojalitet stod, och nu var han ganska säker på att några rebeller skulle det inte dyka upp fler av, efter att rebelledare avrättats och de överlevande baronerna tyckts helhjärtat stå på kungadömets sida. Han tackade Falkens Ögon för deras hjälp och skickade åter ut dem till världens alla hörn, för ytterligare uppdrag; att hitta en mörkeralv.
Alverna begav sig av, likaså Za-snaga. Shaolerna tackade konungen och reste hem igen, efter att ha lämnat alverna en gåva. Var illvättarna tog vägen det är det ingen som vet, och kanske vill vi heller inte veta. I Eindiriska kungadömet kunde lugnet aldrig lägra sig då gracuherna fortsatte sin väldiga vandring söderöver. Men då de nått den södra gränsen stannade de helt plötsligt upp och Bartonien och Palntalath kunde pusta ut. Graucherna försvann spårlöst, men ingen kunde tro att det var för alltid. En dag kommer de tillbaka.

Låt oss avslutningsvis flyga över de djupa skogarna i Eindirien, över Eriksborg och in i de oländiga skogarna och de mörka och hårda bergen i Svartlandet. Där går en alldaglig man ensam på en tunn stig med en stav i handen. Han visslar på en mycket sorgsen visa, och det vilar oro i luften runt honom. Långsamt vänder han sig om och ser upp på himlen med mycket klarblåa ögon medan han viskar till vinden: "Nidum, nu är jag här."

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

5/12/2006 (3 dagar)
Midälvariket
Alnön

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Emmie , emmielajvmamma@gmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com