Krönikor på Lajv-Norrland:
Två sidor av samma mynt

[ Tillbaka till krönikor ]

Två Sidor av Samma Mynt Khortan, soldat inom Sigrams armé gick igenom det läger som upprättats några dagsmarscher från vägpost 19. Han var som Khortan alltid var, tystlåten, kort i ton och rakt på sak. Soldaterna hade satt upp barrikader och grävt latringropar, men även slagit upp tält och röja skog. Khortan hade fått hjälpa till att få upp barrikaderna, för detta skulle bli en permanent station i Sigramland, i alla fall var det så tänkt, plötsligt hörde han sitt namn ropas, som genom en dimma var det, för hans huvud var trögt idag, det var som att varje tanke var tvungen att kräla igenom lera och sedan krypa genom ett piprensarsmalt rör. Han såg sej om efter den som ropat på honom men han såg ingen som verkade leta efter honom, han väntade en stund för att se om personen ropade igen eller om det bara var vårvinden som lurat honom. När han stått still i två minuter och en arcano tittat ogillande på honom för att han verkade stå och lata sej så började han röra på sej igen. Soldatlivet var inte så glamouröst som folk tror, det var mångt om mycket slit som verkade sakna mening, varför behövde man gräva gropar vid sidan av ingången till porten till exempel? Det var ett helt onödigt tillslag som inte tjänade något syfte då dom ändå aldrig skulle bli anfallna såhär långt norrut eller inåt land. Långt inåt land var kanske fel uttryck, för om man klättrade upp till toppen av den kulle som fanns i mitten av befästningen kunde man långt, långt borta i horisonten skymta havet. Khortan gjorde just så att han gick upp på kullen till det enda träd som fanns vid toppen, en ungbjörk och han stod bredvid den och spanade mot horisonten. Just under den mäktiga vårsolen låg ett blått band som uppgick i en vit oformlig massa som var något mellan himmel, hav och dimma tänkte Khortan. Det var Höftlöftesviken som låg där långt borta, han kunde nästan ana några av Grå Strändarnas skepp, långt där borta. Tänk att vara där med dom på deras skepp, påväg längs Elarias många kustremsor eller ut på dess oändliga oceaner! ”Tänk att få besöka staden gjord av flottar” Avbröt en röst alldeles bakom Khortan. Han vände sej om med handen på svärdshjalten för att möta den som smugit sej på honom men där på björkens lägsta gren satt bara en Flugsnappare. Han andades ut av lättnad, började hans sinnen bli avtrubbade? Khortan kände sej svag och hade haft ont i kroppen en längre tid men inte sagt det för någon, för honom var det som att han höll på att blekna och försvinna. ”Khortan…” Nu var det den där rösten igen, men var kom den ifrån? Han såg sej om och upptäckte att nere vid kullens fot stod tercanon som tidigare tittat ogillat på honom och höll upp handen i en gest för att signalera att han skulle komma ner. Aah, det är bara Tercanon som ropar tänkte Khortan och gick ner. Tercanon hade haft en dålig dag och var grinig mot hela sin omgivning, hela lägret, och tog varje tillfälle i akt att skälla ut soldaterna för att dom var lata och dåliga initiativtagare eller att dom gjorde någonting fel. När Khortan kom ner spände Tercanon ögonen i honom. ”Khortan Sigram, får man fråga vad du gjorde däruppe på kullen? Har inte du någon uppgift att ta dej an?” Hennes feminina röst skar sej mot hennes bastanta kroppshydda, någonstans djupt inne i Khortan så brast det någonting och han fnissade åt hennes bisarra gestalt. ”Vad skrattar ni åt, Soldat?! Vad är det som ni finner så lustigt? Kom igen, ut med språket!” Han andades och blev återigen Khortan Sigram, samma trista gråa gestalt. ”Åh, förlåt Tercano, det var bara det att jag… jag vet inte, jag började bara le, jag vet inte varför, det är…” Hon avbröt honom bryskt. ”Så du tror att det här är nån jävla lekstuga där vi går runt och daltar och är glada? Nej vet du vad det här är? Det är ett av Sigrams försvarsverk, det är en bastion för civilisation och sista utposten mot barbarer, tycker du då att det passar att du går runt och skrattar åt allting när vi när vi kan bli anfallna vilket ögonblick som helst!” Khortan tyckte att hon överdrev lite, det var ju inte som att människor, Elgariner, troll, orcher och svartnunor kröp omkring här utanför, det var ytterligare några befästningar innan den riktiga obygden började. ”Vad gjorde du förresten däruppe soldat?” Frågade Tercanon tvärt. ”Eeh… Jag beundrade bara utsikten Tercano, man kan faktiskt se riktigt långt därifrån…” ”Njöt av utsikten?!” Halvskrek hon. ”Vi har spejare som ska hålla utkik åt oss, du tillhör inte spejarna så du ska inte ägna dej åt sånt, dessutom så ska vi inte speja åt det hållet, vi ska hålla utkik åt nord och väst, men du kanske vill nöjestitta för du tror att allt är frid och fröjd i världen va?” Khortan skakade häftigt på huvudet. ”Bra, kom ihåg att är du en gång Sigram så är du alltid Sigram, eller hur? Du är ingen daltande Cuvi eller Grå Strändare eller hur? Bra, då ska du infinna dej hos kocken inom en minut, han behöver hjälp att servera mat, verkställ!” Khortan var snabbt iväg för att hjälpa till, han hällde upp maten, nån slags grötig röra med ärtor och grönsaker, men faktiskt riktigt god om man var van vid det. Hela tiden upprepade han Tercanons ord för sej själv: En gång Sigram, alltid Sigram. När han var klar skulle han bära flytta några förrådslådor vid en barack. Just när han höll på som bäst så drog ett vinddrag förbi och han tyckte sej kunna uppfatta ord i vinden, det lät som om dom viskade hans namn. Han lade förbyllat ifrån sej en yxa och gick mellan barrikaden och barrackens vägg, som för att försöka höra ljudet igen. Plötsligt drog en vindpust förbi trädet och han hörde tydligt sitt namn nämnas. ”Var är du?” Frågade han halvhögt, och såg sej om, han rörde sej snett i sidled så att han hade ryggen mot barrikaden och ansiktet vänt in mot lägret där folk höll på med sina eftermiddagssysslor. ”Vem är du, och var är du?” Då hände något som Khortan inte riktigt väntat sej, han fick ett svar viskat i sitt öra. ”Här är jag” Rösten kom bakifrån så han vände sej långsamt om, han stod framför porten, inför honom låg den långa ringlande vägen som löpte genom lägret och vidare ut mot havet, på båda sidorna fanns stora skogar med träd, ljusa och lekfulla i senvårens bloss. Där flög fjärilar och fåglar sjöng ovanför honom, en gräshoppa spelade och marken var täckt med maskrosor, majblommor och andra tidiga vårväxter. Videkissarna stod radade efter vägen och långt borta såg han en familj skogssorkar springa över stigen. Det som konfunderade Khortan var att röstens ägare som måste ha varit just bakom honom för bara två sekunder sen inte fanns där, det andra som slog honom var att det inte fanns några vaktposter på plats, han gick fram några steg, men inte så att han gick utanför porten, men väldigt nära, han ställde sej på tå och kikade åt höger och vänster, tomt. ”Här är jag , Khortan.” Rösten talade igen, men nu upptäckte Khortan att personen stod framför honom! Personen bar kläder i livliga, gröna färger som effektivt smälte in i sin omgivning, men han fick en känsla av att kläderna inte var i den färgen för att smälta in. Personen hade spetsiga öron, blåa ögon och rödrufsigt pojkaktigt hår, Han hade pärlhalsband runt halsen och olika smycken och bjällror, så han måste ha varit en väldigt duktig på att smyga för att inte höras. Khortan kände genast igen honom. ”Hej Lindo” sade han bistert. ”Hejsan hoppsan klump karrekhortan! Hur är det med dej nuförtiden?” ”Jag mår lite dåligt, har ont i bröstet, det är allt, jag gör min plikt som sann Sigram.” Svarade han kort. ”Aah… joo jag har märkt det… vet du att när folk ropar på en ska man svara, det är oartigt att ignorera folk sådär, Khortan?” ”Varför skulle jag lyssna på dej? Du finns bara i mitt huvud, du finns inte på riktigt.” ”Ha! För där tar du fel Khortan! Jag finns visst, jag är lika verklig som du, för vi är en och samma person förstår du, och den här delen av din kropp har tröttnat.” ”Tröttnat? På vad?” ”På allt! Lindo har tröttnat på att Khortan är så tråkig, på att Khortan aldrig har roligt och skrattar, det är därför Lindo finns vet du väl? För att du har trååååkigt jämt! Vill du veta vad jag tröttnar på allra mest, Khortan?” ”Att jag inte super skallen av mej längre?” ”Var inte dum, det kommer tvåa på min lista, det jag pratar om är att du trycker ner dina känslor, du gömmer dom” Khortan fick en klump i magen. ”Vad menar du?” ”Khortan trycker ner och förnekar sina känslor för Viliyasaira, Lindo har gråtit, varje natt då Khortan sover vaknar Lindo och gråter blod för att Khortan ska hålla honom fången inom sej! Khortan är också förälskad i Viliyasaira, så varför förnekar Khortan det?” Khortan visste inte vad han skulle svara, men han kände att en till klump höll på att bildas i halsen. Viliyasaira dök upp hela tiden i hans huvud, han försökte förtränga henne och hade tillslut lyckats, men nu kom Cuvin igen och påminde honom om hans stora kärlek, det brast för honom och en ensam tår rullade ner för hans kind. ”Khortan HAR faktiskt förpliktelser, Khortan kan inte bara rusa iväg och vara med Viliyasaira även om det är det han önskar sej mest av allt, det går inte, för Khortan måste tjäna Sigram!” Lindo avbröt bryskt Khortan. ”Bla bla bla, Khortan mår dåligt och Lindo vet varför, Lindo vet att Khortan mår dåligt för att Khortan försöker glömma sina känslor, med det gör honom bara illa, han får så ont och mår dåligt att Lindo MÅSTE komma fram och berätta för Khortan vad han borde göra!” Nästan skrek Lindo till svar. Khortan blundade hårt, han var rasande. Han hade alltid kunnat slå ihjäl problem om han stött på det, nu kunde han dock inte göra det. Han kunde inte slå ihjäl Lindo, det gick bara inte, oavsett hur mycket han hatade honom. Lindo såg på Khortan från sin grönskande allé med någon underliggande list. Han log och lade armarna i kors och stödde hakan på ena handen. Khortan blev irriterad av hans glättiga flin och fräste åt Lindo; ”Vad är så roligt, Cuvi?” Lindo log som om de delade en stor hemlighet tillsammans, sen gick han närmre Khortan, dock aldrig så nära att han var inne i förläggningen. Han tog Khortan på axeln och gjorde en svepande rörelse mot skogen bakom sej, Khortan såg Lindos tillgjorda gest och kastade motvilligt en blick längs den grönt prydda vägen som löpte ut med havet. Långt bort fanns kullar, där sprack skogen upp till brukad åkermark, här och där skymtades små stugor där rök bolmade upp, om han spände blicken kunde han se havet. Ett blått streck ovan vilken solen dansade fram över himlavalvet. De skepp han tidigare tyckte sej kunnat urskilja uppe på kullen verkade mycket mindre, de var ej heller uppbyggda som skepp. Det var flottar insåg Khortan. Flottar som lagt till vid stranden, de bosatta på flottarna hade antagligen tagit sej iland för att besöka något värdshus. Plötsligt blixtrade något till framför Khortans ögon. För ett kort ögonblick tyckte han sej ha sett Cuvi som dansar. Han blinkade förvånat till, plötsligt blixtrade det till igen. Skratt och glada miner, musikinstrument som spelades. Med ens hände något väldigt konstigt. Fågelsången verkade förvandlas, den blev mindre impulsiv och blev mer ordningsam, som om den följde toner och takt. Tillslut insåg han att fåglarna i träden sjöng, de sjöng inte fågelsång och vårens hyllningsserenader utan de sjöng Cuviska dryckesvisor och kväden om hjältar och fornstora dagar. Khortan satte fingrarna för öronen för att försöka förtränga musiken men det gick som inte. Plötsligt hände något konstigt med vegetationen längs vägen. De gröna buskarna, videkissar, sly och sälg, blomstren på marken, grenarna och de gröna löven från björk, alm och asp rörde sej i vinden, de liksom dansade för den lätta brisen. De fortsatte att dansa och Khortan insåg att vårpraktens skruder blivit till dräkter. De bars av leende och skrattande alver, de sjöng lyckligt och konverserade, de rörde sej mellan varandra och viskade, fnittrade och retades. Khortan kände plötsligt något som bara gripit honom någon enstaka gång tidigare, han kände vårkänslor. Khortan kände hur hans pupiller vidgades och han omedvetet fuktade läpparna. Han ville ha detta. Allt detta. Han var trött på höstens och vinterns kalla, gråa, trista tillvaro. Våren var här i all sin sprudlande prakt och det vore ju en skam att inte ta tillvara på den! Hade någonsin tidigare vildhallonsbuskarna varit så vackra och fulländade? Han kände som att han lyfte från marken, hur hans kropp hölls upp av vänliga händer, han kände ett sug i magen efter att se världen, att få resa till dess alla hörn, han lände livslustan väckas inom honom, hur hans hjärta kittlade och tycktes svälla i hans bröstkorg. Han längtade. Han längtade ut till världen, han längtade ut till värmen och myggen, han längtade efter klådan, myggen och att sova under en gran ena dagen och i ädlingars sängar i nästa. Han saknade livet. Khortan var så uppfylld av att få livet tillbaka att han inte märkt hur Lindo glidit ifrån honom, han gled på lätta, barfota fötter upp på vägen framför honom så att de bara var ett steg mellan dem båda. ”Nå Khortan, hur ska du ha det?” Khortans ansiktsdrag mjuknade och han såg på Lindo med drömmande blick. Han såg road och nästan lekfull ut. ”Lindo, Lindo, Lindo, vinterns årstid är verkligen min, då får jag vara ensam och i lugn och ro, så som Khortan vill ha det. Men då har du all rätt att göra anspråk på våren som din årstid.” Lindo verkade inte riktigt nöjd med det svar han hade fått. ”Och sommaren och hösten, vem gör anspråk på dessa två kvartal?” Khortan ryckte på axlarna, sen förde han handen till bältesspännet och knäppte upp, han drog loss det och höll den i handen, där hängde veckans sold, där fanns hans två vapen, där fanns hans tre älskade pärlor som han alltid gömde under tabarden för att inte få prygel av någon närvarande tercano eller arcano, oavsett hur mycket Khortan bestämde förmådde han aldrig att ta av sej pärlorna. ”En gång Cuvi, alltid Cuvi, antar jag…” Sa Khortan vänd mot Lindo medan han vägde bältet i handen. Lindo log tillbaka och sade långsamt och med eftertryck. ”En gång Sigram, alltid Sigram.” Budskapet sjönk in i dem båda. De var tillsammans en hybrid, de var två äppelträd i en trädgård, de var likt solen och månen, likt böljande sommarhetta och svala regnskurar, de var Khortan och Lindo, två sidor av samma mynt. Khortan lät bältet falla till marken, han tog ett steg rakt fram och stötte ihop med Lindo, men istället för att studsa tillbaka av den andres massa så flöt de båda ihop, de blev till en i harmoni, samtidigt tycktes hela världen flyta samman. Militärförläggningen med dess palissader, tält, latringropar och fanor smälte ihop med den sjungande nejden och den blomstrande naturen. Khortan blev Lindo, dom tog tillsammans ett steg till, följt av ett till, de flöt ihop i en gungig, slapp gångstil och började nynna på en nidvisa på sin väg mot världen. Slut.

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA


Trollpack
En militärförläggning nära kus

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Jakob Burman , lorents@telia.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com