Krönikor på Lajv-Norrland:
Konungagraven, Fru Ylva berättar!

[ Tillbaka till krönikor ]

Återkomsten till Borsban

Det var redan mycket sent när vi såg ljusen ifrån Värdshuset Lokatten. Vi hade då vandrat hela dagen, från färjestället, och var mycket trötta, och glada över tanken att få någonting varmt att äta. Tydligen var vi inte väntade, för när vi passerade värdshuset såg vi varken folk eller fä i närheten. Hertig Gondar började arbeta upp en ilska som bottnade i hans besvikenhet och trötthet, men jag föreslog att vi skulle avvakta, och slå läger. Vi valde ut en plats helt nära, och våra tjänare satte upp vårt tält. Under tiden passade jag på att åter gå ner till värdshuset, denna gång med enbart min page, Obe, som sällskap. Jag längtade mycket att få återse min väninna Loryn, som jag visste nu förestod Lokatten.Obe gick före och omtalade min ankomst, så när jag steg in på värdshuset var jag väntad. Den välbekanta, varma atmosfären slog mig när jag kom in, och Loryn och jag kastade oss om halsen på varandra. Med glittrande ögon presenterade hon sedan mannen i sitt liv, solarisriddaren Cerdic Trogen, och han lät mig känna mig lika välkommen.Till min förtjusning fann jag även mor Alidia i rummet, och även där blev återföreningen lycklig. Alidia hade en liten gosse med sig, bara ett och ett halvt år, och hon förklarade för mig att det var hennes dotterson, Eomun.För en liten stund glömde jag helt bort att jag någonsin lämnat Mårsmarken.

Första kvällen

Eftersom jag dock var där i min egenskap som Hertigens rådgivare så kunde jag inte stanna. Jag hörde mig för om vart Fenix, fogden och min forne lärjunge, fanns, och fick det något oväntade svaret att han inte synts till sedan budet om vår ankomst kom. Jag insåg att Cerdic då förvisso var den högste mannen i trakten, och upplyste honom om Hertigens missnöje med mottagandet. Denne började då ikläda sig sin ordensdräkt, för att verka mer representativ, och slog sedan följe med mig till vårt läger. Där gav han Hertigen ett passande välkomnande, och jag kände mig mycket nöjd. Mer nöjd blev jag senare när jag lyckades övertala Hertigen om att vi skulle tillbringa kvällen på värdshuset, och vi begav oss dit. Endast en vakt blev kvar i lägret, nämligen den pålitlige Ulrik, som rest med oss många gånger. Kvällen blev mycket trevlig, då vi fick sällskap av bland annat en solarismunk och en Helare. Loryn berättade för mig att hennes bröllop skulle hållas dagen efter, och hon bad mig att vara hennes vittne. Vid detta ögonblick kände jag mig förvisso som en helt vanlig kvinna, och blev oerhört smickrad och glad över att hon ville välja mig. Så jag sade ja, och vi började genast planera. Kvällen förflöt fort, och snart var det dags att gå till sängs. Till min stora förargelse hade mitt eget tält av någon anledning lämnats kvar vid färjelägret, och jag och min elev Soothy var tvungna att dela tält med de andra i följet. Detta var nu ingenting som skulle ha stört mig normalt sett, men min elev hade visat upp ett svårmod sedan vi började närma oss Borsban, och jag kände att vi behövde få samtala ifred. Därför gick vi en stund ifrån de andra, ner mot floden, för att prata, men han ville inte tala så öppet mot mig som jag hade hoppats.

Barbarerna i Deraklanen

När jag vaknade nästa morgon var det redan sent på förmiddagen, och jag gick ner på Lokatten för att få i mig lite frukost. Hertigen och Riddar Jåri sov fortfarande, och jag passade på att få lite tid för mig själv. Det kändes verkligen skönt att få vara bland enkelt folk igen, något som jag saknat under de långa månaderna i Purpurfästet. Jag satt som bäst i djupa funderingar när jag hörde rop utifrån. Jag skyndade ut, och fick se min page inbegripen i ett samtal med tre barbariskt klädda personer. Höger justerad Vänster justerad Centrerad Ingen De stod en bit ut i skogen, och verkade mycket avvaktande och rent av fientliga. De var en ung man, en liten flicka och en liten pojke, och jag kände att de inte direkt var ett hot, så jag gick närmare. Jag sade åt Obe att han skulle gå iväg, och försökte sedan inleda ett samtal med de tre. Till min förvåning talade de allmänspråket, om än med en annorlunda dialekt, och jag kunde gott och väl göra mig förstådd. Jag förklarade för dem att min Hertig hade en önskan att träffa klanens hövding, och till slut lyckades jag få dem att gå med på att tala med honom. De avlägsnade sig, och jag gick in för att fortsätta med min frukost. Jag blev förvånad då jag efter en kort tid blev utropad igen, och den unge barbaren som kallade sig Barr förklarade att deras hövding ville träffa oss nu. Så jag fick bråttom att väcka den sovande Hertigen och de andra, och de började sömnigt ta på sig sina rustningar. De hann inte få i sig någon frukost alls, och det blev därför ett ganska surmulet följe som begav sig uppför backen. Min elev var likaså han mycket morgonsömnig, och jag kände på det hela taget att vi kanske inte tog oss så imponerande ut som vi önskat. Nå, när vi kom till den andra platån ropade Barr åt oss från toppen, och bad oss vänta där. Det var ett välkommet avbrott i den annars rätt så hårda vandringen, och jag passade på att pusta ut. När vi sedan fick klartecken att gå vidare vandrade jag först. Jag ville inte utsätta Hertigen för några risker, och dessutom litade de på mig. När vi kommit upp över krönet var det ytterligare en bit kvar till deras läger, men där var marken slät och skogen inte alls tät. Väl i lägret blev vi bjudna att sitta, och jag tog tacksamt emot det erbjudandet. Dock var de andra inte lika uppskattande, då de fann det svårt att sitta med sina rustningar. Nåväl, hövdingen visade sig vara en trevlig karl, och Hertigen fann inga problem att förhandla med honom. Vad som förhandlades där har jag ingen rätt att föra vidare, så jag nöjer mig med att säga att hela företaget var lyckosamt. Cerdic Trogen och Arch, solarisprästen, blev upphämtade, för att skriva och bevittna det avtal som förhandlades fram. Cerdic ville visa sin välvilja för Deraklanen, och bjöd storslaget in alla att deltaga på han och Loryns bröllopsfest. När de andra sedan begav sig nedåt, blev jag kvar ett slag i lägret. Jag kände mig inte hotad av klanens medlemmar, och såg ett tillfälle att få lite information som jag behövde…

Bröllopsbestyr

När jag kom ner till byn igen var jag nästan ensam kvar. Kvinnorna hade gått för att tvaga sig i älven, och efter ett moget övervägande beslöt jag att även jag var i behov av en dylik prövning. Solen sken högt på himlen, och det var varmt i luften, men hösten kändes redan i det iskalla vattnet. Eftersom jag inte fann de andra kvinnornas badplats tog jag mitt bad vid Alidias kåta. Det var mycket riktigt iskallt, men jag kände mig rejält uppiggad efteråt. När jag sedan torkat mig gick jag till Lokatten för en lätt lunch. Pigorna och värdshusparet jobbade redan hårt för att få i ordning allt till kvällen, och värdshuset fylldes av underbara matdofter. Loryn satt och sydde de sista stygnen på sin klänning, och några andra kvinnor var ut i skogen och plockade lingonris som de band till en brudkrans. Hela stämningen var mycket förväntansfull, ändå hade jag lite annat i tankarna. Soothy hade betett sig underligt även denna dag, och jag såg i hans ögon att han hade mycket i tankarna. Dessutom funderade jag en aning över Kung Embarions grav, och hur vi på bästa sätt skulle kunna visa vår aktning. Rickard af Toornfalk, den nye kungens riddare fanns i vårt följe, och han skulle utan tvekan kritiskt granska våra förehavanden och föra dem vidare till Kungen. Nå, när det började närma sig festen, gick jag till lägret och bytte om till min festklänning. I en pung i bältet hade jag gåvan till Loryn, en brosch. Så utropades att bruden och hennes tillblivande äntligen skulle gå till sina brudskålar, och vi kvinnor samlades i värdshuset med Loryn. Mor Alidia hade med sig en skål som vi alla drack, under många glada tillrop och förmaningar. Så hjälpte vi Loryn på med sin klänning, vitt linne med en grön och vinröd överklänning. Hennes hår kammades ut över hennes axlar, och till slut satte vi brudkransen tillrätta.

Bröllopet och festen

Vackra Loryn, det finns inte ord att beskriva det. När männen var färdiga och hade placerat sig bakom skynket gick vi alla ut. Jag var nervös och upphetsad, då jag som ensam kvinna gick över till männens sida. Cerdics tystlåtne vän Kheim de Chronos gick som vittne till kvinnorna. Cerdic var mycket stilig, och såg ut att ha nerverna utanpå kroppen. När Hertigen tog till orda som förrättare av vigseln, blev folkmassan tyst, och man hörde tydligt parets ord. En klump fastnade i halsen på mig då jag föreställde mig själv i den situationen. Det skulle aldrig hända, det var mitt eget val. När jag skulle tala mina ord till brudens fördel ville nästan tårarna tränga fram. När alla orden var sagda släpptes skynket, och Cerdic likväl som resten av männen drog en suck när de såg den vackra bruden stå där. Cerdic och Loryn bytte gåvor med varandra och talade ord som de själv ville säga. Sedan gick brudskålen runt igen. Flera utav nomaderna från Deraklanen hade anslutit sig, och de luktade nyfiket på innehållet i flaskan, innan de lät sig väl smaka. Så blev det till att sjunga, och så jag hade längtat efter detta. Till slut blev vi i alla fall insläppta för bröllopsmiddagen, och en lång kö ringlade sig från värdshusets dörr. Alla lät sig väl smaka, och sällskapet var sådant att man inte kunde annat än att njuta. Jag själv kom i "samspråk" med Kheim, den tystlåtne riddaren, och fick äran att bjuda på en öl…två. Kvällen bjöd på mycket sång, och även en del dans, även om marken utanför Lokatten inte direkt var lämpad för det. Nå, många skratt blev det likafullt. Men jag såg att Soothy såg än mer beklämd ut, och jag bad honom följa med mig en bit, mot älven. Vi gick iväg och ställde oss att se på det slött rinnande vattnet, och han höll om mig som han brukar göra. Den diskussion som blev mellan oss två vill jag dock inte redogöra för er, då den är för personlig, och tillika smärtsam för mig att minnas. Men där vi stod, omtumlade och sorgsna, blev vi plötsligt varse ljud ifrån skogen. Vättar var det helt säkert, och de verkade ha lockats av alla ljusen i byn. De var skräniga och högljudda, och om inte Soothy hade hindrat mig så hade jag förmodligen sett till att de inte kunnat sitta på flera dagar. Som det nu blev så försvann det vackra ögonblick vi haft tillsammans, och vi började snart gå tillbaka till byn. Den natten sov jag mycket illa.

Konungagraven plundrad

Jag vaknade med en huvudvärk som berodde på för mycket mjöd och för lite sömn, och gick genast till Lokatten för frukost. När Hertigen och hans vaktkapten kommit ner började saker och ting hända. Det hade framkommit bevis för att Kung Embarions grav hade blivit skändad, och en diskret utredning var igång. Jag fick själv en ledtråd när Loryn kom och talade med mig. Hon berättade att Harald, jägaren, fram till nyligt varit skyldig Cerdic en stor summa pengar, men nu betalat honom hela summan i tiogaddsmynt. Andra tecken pekade på Harald, och vi beslöt att vi skulle ställa honom till rätta. Rättedomen var kort, och Harald erkände brottet. Eftersom graven inte varit helgad så kunde vi dock inte ge honom det straff han förtjänade, utan gav honom istället ett år som straffånge, träl, hos Loryn och Cerdic. Hans namn som träl blev Lov. Det framkom även att han sålt konungens smycken till en träl i mitt eget följe, och även han blev inkallad till förhör. Under förhöret framkom att han hade dräpt en adelsman och stulit pengarna. Alla vad djupt chockade, då vi förvisso inte hade varit beredda på detta. Hertigen dömde honom till döden, men jag fann på en annan lösning för den unge mannen. Jag lade mina anspråk på honom hos Hertigen, och fick honom som min egen träl. På livstid. För min egen skull, och för min träls, så lade jag en kraftfull besvärjelse på honom, som tog ifrån honom hans minnen av det förflutna, och gjorde honom lydig mig. Solmunken, Frull, kände ett stort förakt för gravplundraren, och ledde oss alla sedan till Konungagraven för att helga den. Det blev en mycket minnesvärd ceremoni, där alla medverkade, och jag lade ett sigill över graven,så att den omöjligtvis skulle kunna brytas igen.

Hemresan

Tyvärr kunde vi inte stanna längre, då Hertig Gondar hade för avsikt att vi skulle resa över bergen innan höststormarna, så vi begav oss iväg. På återseende!

 

FAKTA

Datum:
Arrangör:
Plats:

RUTA

8/20/2000 (3 dagar)
Bäckahästens LF
Utanför Piteå

[ Tillbaka till krönikor ]

 

© Copyright: Anna Mustonen , annamus@gmail.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com