Tips på Lajv-Norrland:
Lajvsinne

[ Tillbaka till Lajvtips ]

Levande rollspel är en sinnrik hobby. Förutom våra vanliga fem sinnen så har man stor nytta av en god portion barnasinne och en smula vansinne (annars skulle inte många lajv bli gjorda). Viktigast av alla är dock lajvsinnet. Lajvsinne är något mycket komplext och knappast något man föds med. Vissa delar av lajvsinnet kan tyckas självklara, medan andra till en början verkar helt obegripliga. Att lära ut lajvsinne i en artikel som denna faller egentligen på sin egen orimlighet, det krävs erfarenhet för att utveckla ett väl fungerande lajvsinne. Trots detta kan jag inte låta bli att göra ett försök att åtminstone peka på vad lajvsinne är - sedan är det er sak att skaffa er det!
För att nu försöka lindra effekten de tråkiga pekpinnarna och moralkakorna som inte gör någon människa glad så har jag valt att illustrera varje avsnitt nedan med en liten saga.

Lajvsinne är att inte bryta illusionen

"Det var en gång en pojke som hette Adam. Adam hade nyligen upptäckt fenomenet levande rollspel. Han hade deltagit i ett par stycken och hunnit skaffa sig en ganska hyfsad dräkt och lite enkel utrustning. När han nu deltog i sitt tredje lajv glömde han dock att ta av sig sitt armbandsur, och då han satt på värdshuset och höjde lerkruset för att dricka sin fläderblomssaft råkade ärmen på hans tunika glida ner och blotta klockan. De flesta gästerna på värdshuset märkte förstås ingenting alls, eller tänkte inte på saken, men ett par personer såg klockan blänka till och reagerade. En av dem var Berta. Berta var en ganska erfaren levande rollspelare och förstod direkt att Adam helt enkelt glömt att ta av sig klockan. Synd, tänkte Berta, det här måste jag göra något åt. Hon hade just funderat ut hur hon skulle gå till väga - hon skulle invänta ett lämpligt tillfälle, helst när hon var ensam med Adam, och fälla en sporadisk kommentar om Adams "intressanta armband". Berta var övertygad om att Adam skulle förstå piken och ta av sig klockan.

Tyvärr hann inte Berta sätta sin plan i verket förrän Ceasar fick syn på Adams klocka. Ceasar var också en ganska erfaren levande rollspelare, i alla fall ansåg han det själv. Han hatade allt som var "Off-lajv", och Adams klocka passade inte in i illusionen av en sagovärld. Den skulle väck! "Hörru, ta av dig klockan!" sa Ceasar till Adam. Berta jämrade sig tyst och de övriga värdshusgästerna som hittills varit omedvetna om klockan rycktes med ens tillbaka till verklighetens Sverige av Ceasars ord. Adam placerade rodnande sin klocka i bältesväskan och Ceasar kände sig nöjd med sig själv - illusionens räddare".

Lajvsinne är att kunna se andras behov
"En gång för inte alls så länge länge sedan som det brukar vara i sagorna levde en pojke som hette David. David var stolt eftersom han hade fått förtroendet att spela kapten för legoknektarna i årets största levande rollspel. Egentligen hade han bara ett problem - nu hade evenemanget pågått i fem dygn. I morgon skulle allting blåsas av och David hade ännu inte uppfyllt sitt mål - att fånga ett livs levande troll. Troll är stora och starka och svåra att fånga, det visste David. Han skulle behöva många man. Jajjamensan - hela legokektsarmén skulle minsann följa honom, deras ledare, i jakten på ett troll. Det var ju sista chansen, sista natten.

I trollens läger vred sig Erik under sin filt. Han hade svårt att somna eftersom han hade vänt på dygnet den här veckan (troll sover som bekant om dagen eftersom de inte tål solsken). Nu ville han dock försöka vända dygnet rätt igen eftersom han skulle köra bil hem till Gnesta imorgon - 40 mil. Klockan var över två på natten innan Erik äntligen lyckades somna. Han hade inte hunnit sova länge förrän lägret anfölls av Davids legoknektar. Yrvaken som han var blev han ett lätt offer för Davids gäng. Under triumf och segerrop fördes trollet Erik bunden till knektarnas läger, där en spontan segerfest tog vid. Stackars Erik fick inte särskilt mycket sömn den natten".

Lajvsinne är gott omdöme och att följa allemansrätten
"Det var en gång två pojkar som hette Filip och Gustav. De hade planerat Det Perfekta Lajvet, det var de övertygade om. För en gångs skull skulle inget få förstöra sagostämningen. De 100 deltagarna var handplockade och erfarna, och skulle säkert inte börja snacka datorspel eller dricka läsk ur PET-flaskor mitt under spelet. Ännu viktigare var att Gustav hade talat med lantbrukaren som ägde marken, och de hade fått lov att göra nästan som de ville, de fick till och med fälla några träd att använda som ved eller palissadbygge. För säkerhets skull tänkte Filip och Gustav fullständigt omringa området med hundratals lappar: "Interaktiv teater pågår - tillträde förbjudet".

Filip och Gustav tillbringade hela veckan innan lajvet med att förbereda området. De fällde träd, snickrade byggnader (till och med ett dass!) och som kronan på verket grävde de upp en mängd jordhögar i en glänta - det skulle bli kyrkogården, där de odöda samlades på nätterna.

Den stora dagen kom med strålande väder, precis som det varit i nästan en hel månad. Den här sommaren skulle gå till historien som den varmaste i mannaminne. Filip och Gustav myste - deltagarna skulle slippa bli blöta och griniga, något som är det värsta en arrangör vet.

Spelet skulle börja med en stor fest - Gustav hade fått tag på lammstekar och började grilla. Han hade dock inte hunnit långt förrän skogen genljöd av sirener, och snart stod Gustav öga mot öga med chefen för brandsförsvarets insatsstyrka. "För närvarande råder totalt eldningsförbud i hela södra Sverige", röt insatschefen med myndig stämma. Nåja, bröd och morötter är ju också gott, tänkte Gustav. Det här ska nog bli Sveriges bästa lajv även utan varm mat!

Nästa dag sprang Filip omkring som stråtrövare. Plötsligt hörde han ljud längs stigen och gömde sig bakom en tät gran. Han väntade en stund och så hoppade han fram med dragen kniv (eftersom det var Det Perfekta Lajvet så använde man naturligtvis stålvapen). Resultatet överträffade till och med Filips högt ställda förväntningar. Den blåbärsplockande damen skrek i högan sky, tappade bärkorgen och flydde hals över huvud innan Filip hann säga "flaska" (vad han nu skulle säga det för). Jämra tant, tänkte Filip. Läste hon inte lapparna? Tanten (som för övrigt hette Signe, men det är irrelevant) sprang å sin sida raka vägen till polisen och berättade att hon blivit överfallen av en knivbeväpnad man i Blåbärsskogen. Polisen, som samtidigt börjat få in rapporter om att folk genom anslag och lappar förvägrats tillträde till en allmän skog beslöt att sätta hårt mot hårt. Två polispiketer och tre hundförare ryckte ut.

Helge, journalist på "Lokalbladet", satt som vanligt och slölyssnade på polisradions frekvens. "Scoop", tänkte Helge och slängde in sin Canon EOS i passagerarsätet på sin gamla Skoda och drog iväg så fort det bara gick (ca 50 km/h). Innan Helge var framme vid Blåbärsskogen hade hans tankar hunnit arbeta sig upp från "scoop" via "chefredaktör" till "Pullitzer-priset".

Nästan samtidigt hade två busslaster från "Florans Vänner" drällt in i Blåbärsskogen. Filips och Gustavs varningsskyltar kunde inte hindra dem från deras årliga besök vid den enda kända växtplatsen för "Skökan Marias Nycklar", Sveriges sällsyntaste orkidé. Döm om deras förvåning när de fann att "Skökan Maria" nu låg begravd i de odödas kyrkogård.

Filips och Gustavs lajv gick visserligen till historien, men inte på det sätt de hade tänkt sig. Markägaren fick också en del av skulden, och eftersom han satt i styrelsen för Lantbrukarnas Riksförbunds lokalavdelning så blev följden att inga markägare inom 10 mils omkrets ville låna ut något område till levande rollspel under många år."

Lajvsinne är sunt förnuft och hänsyn till medspelarna
"Det var en gång en liten flicka som hette Inga-Johanna. Det var hemskt synd om Inga-Johanna, för hon hade en elak pappa. Väldigt elak. Nu var det så här att Inga-Johanna jobbade extra som servitris, så det var ganska naturligt att Inga-Johanna blev tillfrågad av sina kamrater om hon inte kunde tänka sig att arbeta på värdshuset under ett lajv. Det tyckte Inga-Johanna lät görskôj (hon var från Västergötland), så hon tackade ja.

På värdshuset fick Inga-Johanna låna en servitrisdräkt och hon satte glatt igång med att servera och nojsa med gästerna. Plötsligt slogs värdshusdörren upp med en smäll och Kalle klampade in. Kalle spelade en råstygg buse, och gjorde det med väldig inlevelse. Alltså skyfflade han undan några mindre pojkar från ett bord och slog sig ner och började böla efter mjöd. När Inga-Johanna kom fram till Kalles bord hävde han ur sig diverse skamliga förslag och trevade efter Inga-Johannas generösa urringning. Inga-Johanna blev förskräckt, lappade till drummeln med sin trasa och flydde ut i köket, där hon stannade resten av evenemanget.

Den trögtänkte Kalle lämnade så småningom värdshuset och stötte på lille Ludvig på gårdsplanen. Kalle, som såg ytterligare en chans att spela stygg, lockade in lille Ludvig i jordkällaren och vred om nyckeln. Nöjd gick han därifrån för att hitta på nya sattyg. Vad Kalle inte visste var att Inga-Johanna utsatts för sexuella övergrepp av sin far när hon var ung (jag sa ju att han var väldigt elak) och att Ludvig hade klaustrofobi. Tack vare Kalle så levde dom olyckliga i hela sitt liv. Och har dom inte dött så lever dom väl än."


Innan någon nu får helt fel uppfattning om levande rollspel så vill jag påpeka att ovanstående var SAGOR. Därmed inte sagt att det är otänkbart att de skulle kunna bli verklighet! Med denna lilla artikel så hoppas jag att ni har fått en liten uppfattning om hur viktigt det är med ett välutvecklat lajvsinne.

Begreppet "lajvsinne" omfattar givetvis oändligt mycket mer än det jag har kunnat ta upp på de här få sidorna. Men om man bara tänker "Hänsyn, Omdöme, Sunt förnuft" så klarar man sig långt!
Vid sina sinnens fulla bruk - vad innebär egentligen begreppet "lajvsinne"? av Jonas Nelson, chefredaktör för StrapatS. Denna text får fritt kopieras och spridas så länge källa och upphovsman tydligt framgår.

[ Tillbaka till Lajvtips ]

 

© Copyright: Zakarias Persson , zacke@warriors2.com

Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com