Visor och sånger på Lajv-Norr

Flickan som trampade på brödet

Skriven av: trad.
Insänd av: Pernilla Hallin < pernilla.hallin@e.lrf.se >

Med sorgsen ton jag sjunga vill om ett förfärligt under
Du som det hör märk noga till och minns det alla stunder
Vid Gibbau by vid Penne strand i Pommern i det tyska land sig denna saken händer (kan bytas ut mot andra ortsnamn)

En fattig bonde bodde där, och barn han hade många
Som gjorde honom stort besvär om bröd han nödgas gånga
Den äldsta dottern av sin far samt mor och syskon avsked tar, och ger sig ut att tjäna

En tid därefter hände sig att fadern hennes dödde -
och modern, som sig ömkelig på käpp och krycka stödde -
bad dottern som var tämligt rik till graven hjälpa faderns lik, som barnslig plikt befaller

Hon svarte: ”Det går mig ej an, ej för mig skuld det bringar.
Begraven hur I vill och kan, men jag mitt mynt ej skingrar.
Hur jag går klädder var man ser, stor sak vad grav man gubben ger. Ej därom någon sköter”

Då hennes fru slik hårdhet såg hon mera ädelt tänkte
Hon var barmhärtig i sin håg, hon mat och pengar skänkte
Dess fru gav henne tvenne bröd att ge sin mor som led stor nöd och sådan hjälp behövde

När hon ett stycke hade gått och harmsen brödet burit
Sin frus barmhärtighet försmått och argt på modern svurit
kom hon där vägen oren var, tänk vad för medel då hon tar att fina skorna spara

Där fanns ej sten, där fanns ej spång varpå hon kunde kliva
Gå kring blev vägen alltför lång, ej vill hon smutsig bliva
Då lägger hon de bröden så att hon på dem kund torrskodd gå, men straffet resan stäckte

Dess fötter fastnar genast kvar då hon på brödet träder
På benen hon förgäves drar, hon bannar, svär och hädar
Ty som en stor och jordfast sten orörlig står ock hennes ben, i marken synes fasta

Hon ropar då ”Jag, usla barn, försmått min moder snälla.
Har själv mig snärjt i syndens garn, det får jag nu umgälla.”
Om hjälp hon tigger varje man, de bjuda till men ingen kan dess fot från marken röra

Ej kunde hon de sista ord med bruten röst framföra,
förrän den eljest fasta jord begynte sig att röra
Hon knäppte sina händer hop och sjönk så neder i en grop som henne strax betäckte

I människor, betänken er, högfärden låten fara
Och girigheten som man ser är och en farlig snara
Låt pigans ofärd varna er från synd och flärd allt mer och mer och från högfärdig levnad

[ Tillbaka till visor ]


Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com