Visor och sånger på Lajv-Norr

HjälteKväde / hertig Kaspian

Skriven av: Vet Ej.
Insänd av: En Angivet < nomail@nomail.com >

Den tappre hertig Kaspian drog fram med sin armé En mäktig här på femtontusen man. Ifrån horisont till horisont så långt man kunde se i jämna led med skuldran mot varann. Längst bak gick män med bågar utav smidig idegran och före dem marchera svärdbärarna fram. Och framför dem med solen strålar likt en brand i svans och man skred hästar i ett moln av grus och damm. Och uppå varje springare med sköld och spetsig lans satt en stolt och ädel riddersman. Och allra främst i bräschen klädd i solens gyllne glans där skred vår stolte hertig Kaspian. Så kom man till den blomseräng där slaget skulle stå och hären bredde ut sig gjorde halt. Och femtontusen krigarhjärtan började att slå emedan vapenstål och blickar glänste kallt. Så talte hertig Kaspian: ”Vår gräns har blivit kränkt utav barbarer. Ett förbannat rövarband. Och detta svärd jag höjer ja, det har min fader skänkt och jag ska svinga det för arv och fosterland.” Och sedan så kom fienden, en vedervärdig syn med krökta svärd och klubbor utav sten. Och med rustningar av härdat skinn och målningar i hyn lät de pilar fly från bågar utav ben. Och pilarna de föll som regn en åskovädersnatt men orubblig stog Kaspian och log. Det var ett leende som brast uti ett segersäkert skratt sen fick han en pil i pannan, föll pladask och dog. Öh, dog hjälten redan där? Jag måste sjungit fel minsann. Nå! Låt oss säga att ur intet kom en gås. Och den satte sig i pannan på vår hertig Kaspian och fick pilen som jag nämnde i sitt krås. Och Kaspian drog arvestål och vrålade: ”Attack!” Och hären storma framåt med ett dån. Och Kaspian han svingade, han stötte och han stack sen blev han nedhuggen av en liten gubbe bakifrån. Men oj, nu blev det fel igen du lede trubadur. Nej, återigen gick våran hertig trygg. Ni kan kalla det för framförhållning, ödet eller tur. Han hade glömt att han bar en stor säck potatis på sin rygg. Och inkräktaren veknade. Nu brast hans östra flank och riddersmännen storma framåt ifrån väst. Och Kaspian han njöt av slagets färg och larm och stank sen blev han krossad av en övergiven häst. Nej, förresten! Hästen blerv förälskad i en älg. Och förbluffad stod vår gode hertig kvar. Och bevittnade hur häst och älg försvann i sly och sälg och levde lyckliga i alla sina dar. Till slut stod hertig Kaspian blick mot blick och svärd mot svärd med hövdingen för fiendens armé. Som svingade sitt krökta svärd för allting han var värld och gjorde Kaspian till sylta och filé. Nej tusan vilket dravel. Nu får det vara nog. Vår hertig vann duellen. Det förstås! Och resten utav fienden föll som furor där han drog. Snart stod han segrande i sommarsolens bloss. För se inga svärd och pilar får ge hjälten några sår och inte röra han i ryggen ens en gång. Han får aldrig blöda näsblod eller ens mista ett hår i trubadurens insmickrande sång. Så här fullför jag mitt uppdrag. Hjälten segrade till sist som ni säkert förstått från första ton. Så blev även detta kvädet fantasilöst, fatt och trist med samma gamla huvudperson. För sången måste bli precis som hertigen beställt. Jag säljer dyrt min fjäskande lyrik. Men i hemlighet jag lovar, drar en hertig ut i fält så har han samma sköra kött som er min obesjungna, bortglömda publik.

[ Tillbaka till visor ]


Lajv-Norr™
Webbmaster Zakarias Persson, zacke@evolinteractive.com